Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
sxab7618 (kopia)

Bild: SAFIN HAMED

Inför nolltolerans mot hedersrelaterat våld – nu!

Debatt Om regeringen vill ta frågan om flickors välmående och hälsa på allvar måste det hedersrelaterade våldet och förtrycket brytas. En nationell handlingsplan är ett måste i detta arbete, skriver forskare och experter i ämnet.

Det globala sammanhanget kan ge perspektiv och mod, vilket barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnérs (S) artikel om barns och kvinnors rättigheter visar (SvD 10/2). I fjol antog FN, och Sverige, Agenda 2030 med 17 globala mål för hållbar utveckling för en bättre värld. Ett av dem, ”uppnå jämställdhet och alla kvinnors och flickors egenmakt”, har en underrubrik (5:3) som lyder: ”Utrota alla skadliga sedvänjor så som barnäktenskap, tidiga äktenskap och tvångsäktenskap samt kvinnlig könsstympning”. Låt detta vara utgångspunkten för att forma regeringens politik och mötet med de nya svenskarna.

FN:s barnrättsorganisation UNICEF beräknar att cirka 200 miljoner flickor och kvinnor i världen är könsstympade. Sverige har en tydlig lag (1982:316) som förbjuder könsstympning av flickor och kvinnor. Vi menar att en nationell handlingsplan ska tas fram och att den, för att bli effektiv, förslagsvis ska omfatta följande punkter:

* Personal som arbetar nära immigranter behöver mer kunskap. Personal inom skola, sjukvård och socialtjänst känner sig varken tillräckligt bekväma i ämnet för att våga fråga berörda, eller är trygga med hur man går tillväga för att anmäla misstanke om att en flicka blivit/riskerar bli könsstympad, visar en nyligen genomförd undersökning av Länsstyrelsen Östergötland. Mer kunskap om hedersrelaterat våld i allmänhet och om kvinnlig könsstympning i synnerhet skulle ge professionella bättre möjligheter att förebygga och stödja berörda och utsatta personer. Omsorgen om förövarna och deras tolkning av kultur och tradition måste ersättas med fokus på att stoppa övergrepp. Handlingsplanen bör innehålla en strategi för ett systematiskt arbete med att nå personal som på olika sätt arbetar med såväl vuxna som barn och ungdomar och där inkludera de vägledningar för professionella som Länsstyrelsen Östergötland och Socialstyrelsen nyligen tagit fram.

Nationell samling krävs

* Det förebyggande arbetet kan inte fortsätta på enbart ideell basis. Ideella organisationer arbetar sedan länge hårt för att förebygga och motverka kvinnlig könsstympning, men från politisk nationell nivå har det mest varit tyst. ”Göteborgsprojektet” var vida känt som föredömligt, men lokalt och tillfälligt. År 2006 tillkom ett ettårigt nationellt regeringsuppdrag, sedan rådde stiltje i ämnet fram till 2013 då det var dags för nästa ettåriga regeringsuppdrag. Våra grannländer däremot har nationella kompetenscentra som aktivt stödjer regionalt och lokalt hållbart arbete mot kvinnlig könsstympning. Vi menar att också Sverige bör ha detta. Vi önskar att det nationella kompetenscentrat samordnar ett nationellt nätverk där professionella inom framförallt hälsoområdet kan rådgöra och få stöd för att hjälpa de som är i riskzonen och de redan utsatta flickorna och kvinnorna. I dag erfar vi en vilsenhet bland hälsopersonal med ibland välmenande hänsyn till kulturen och föräldrarna syn, på bekostnad av utsatta flickors hälsa.

Missvisande statistik

* Nya siffror behövs för bättre förebyggande arbetet i Sverige. Vi har i dag missvisande siffror om förekomst av könsstympning. Socialstyrelsens beräkning omfattar 38 000 kvinnor och flickor med ursprung i länder där könsstympning är vanlig. Där innefattas endast länder i nordöstra Afrika samt Gambia. Urvalet är begränsat till länder där forskning visar att över 50 procent av flickor och kvinnor könsstympas. Inga andra länder är medräknade i de svenska siffrorna. Men i exempelvis Norges och Finlands beräkningar ingår även andra afrikanska länder liksom länder i Mellanöstern såsom Irak, Iran (kurdiska områden) och Jemen. Vi föreslår att de svenska siffrorna ska inkludera samtliga länder med forskningsbaserade uppgifter om kvinnlig könsstympning så att det förebyggande arbetet bättre ska kunna riktas mot alla riskgrupper.

* Berörda invandrargrupper ska som introduktion ges kunskap om svensk lagstiftning rörande jämställdhet och flickors och kvinnors rättigheter generellt och om kvinnlig könsstympning i synnerhet. I högsta risk för könsstympning är de flickor vars mamma själv är könsstympad. Den nationella handlingsplanen bör innehålla anvisningar till lokala handlingsplaner som ger jämförbarhet av insatser över hela landet för hur personer i de berörda grupperna nås.

Omfattande övergrepp

De negativa hälsoaspekterna av hederskontrollerade liv generellt och av könsstympning specifikt är så omfattande att det inte räcker med att prata. Ämnet är förknippat med många tabun, men om regeringen vill ta frågan om flickors välmående och hälsa på allvar måste de brytas. Pojkars underliv undersöks i skolhälsovården som en rutin i hälsoarbetet, detta bör också gälla för flickor. Flickor och kvinnor som är könsstympade har enligt forskning problem som infektioner, smärtsamma menstruationer, urin som stannar kvar, trauma efter övergreppet att ha blivit ha könsstympad med mera. Fysisk och psykisk ohälsa i denna kontext bör beaktas och ges en central plats i en nationell handlingsplan.

Vi hoppas att statsrådet Regnér på ett konsekvent sätt ska forma regeringens skrivelse om jämställdhetspolitiken och där använda våra grundade synpunkter som står på flickors och kvinnors sida.

Vanja Berggren

forskare, Lunds Universitet, GAPF, Desert Flower Foundation Scandinavia (DFFS)

Anissa

Mohammed Hassan

sakkunnig Länsstyrelsen Östergötland

Khadra Seerar

debattör, (DFFS)

Hannes Sigurjonsson

specialistläkare rekonstruktiv plastikkirurgi, Karolinska sjukhuset, (DFFS)

Staffan Bergström

professor em, gynekolog, obstetriker, Karolinska Institutet

Bayan Nasih

socionom, föreläser om könsstympning

Gertrud Åström

vice ordf Riksföreningen Glöm inte Pela och Fadime, GAPF

Sara Mohammed

ordförande, GAPF

Mest läst