Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    In och ut ur jazztraditionen

    Nyss klarinettade Anat Cohen på Nefertiti, snart hörs hon i radion, i morgon fyller hon år och dagen efter är det kvinnodagen. Fast det sistnämnda firar hon inte. - Nej, varje dag är kvinnans dag, säger den New York-baserade jazzmusikern.
    - Jotteborg! utbrister Anat Cohen.
    - Jag har tyvärr inte sett mycket av stan, men det verkar vara en vacker plats.
    Fortfarande jetlaggad efter en vecka i Europa har hon hällt ut sig i hotellsoffan. Kvällen före gav hon och hennes kvartett sin första konsert i Göteborg, en ekvilibristisk jazzkväll med hög hastighet och många blå toner. De tidigare konserterna under Europaturnén har spelats in för att sändas i radio, bland annat Stockholmsspelningen som kan höras i Sveriges Radio om en vecka.
    På Nefertiti fanns inga officiella mickar och bandet kunde slappna av lite mer, enligt Anat Cohen. Bland annat framförde gruppen The 7th Of March, en gammal melodi hon inte spelat på länge men som betyder mycket för henne. Hon började komponera den sedan hon nåtts av budet att en vän dödats under sin militärtjänstgöring i Israel. Låten blev färdig just den 7 mars, som också är hennes födelsedag.
    - Den har en sorgsen inledning och avslutar mer positivt. Jag skrev den som en bön om fred och bättre dagar för alla, säger Anat Cohen som är uppvuxen i Tel Aviv men sedan mitten av nittiotalet bor i USA.
    Hon tillägger att hon inte vill ta ställning i den pågående konflikten i hennes gamla hemland men att hon försöker tillföra världen skönhet och positiv energi.
    Anat Cohen har berömts för sin behandling av jazzen, framhållits som ett lysande undantag i den annars så mansdominerade kategorin bandledare. Hon rycker på axlarna och säger att hon inte känner sig ensam. Det finns många kvinnor därute, de verkar i alla genrer och kliver fram allt mer, menar hon.
    - Det jag sysslar med handlar inte alls om att bevisa något till förmån för kvinnor. Jag bara följer min inre röst. Jag kan inte föreställa mig att inte göra musik, säger hon.
    Anat Cohen trivs med att ta kommandot över sin musik, samtidigt som hon gillar att kliva tillbaka och spela i någon annans band. Hon spelar i flera olika sammanhang. Ett är 3 Cohens där hon samarbetar med sina bröder, saxofonisten Yuval och trumpetaren Avishai (de är inte släkt med basisten med samma namn). I trion är ingen bandledare, säger hon och menar att de är närmast telepatiska i sin musikaliska kommunikation.
    Anat Cohen förälskade sig direkt i klarinetten när hon som liten hörde sin pappa, som hon beskriver som en genommusikalisk amatör, experimentera fram några toner. Tidigt upptäckte hon också jazz och spelade som tonåring i ett dixieband, samtidigt som hon studerade klassisk musik.
    - Jag kan det "rätta sättet" att spela klarinett. Men när jag improviserar och spelar jazz är det viktigt att söka fler sound. Därför är jag inte rädd göra saker som renodlat klassiska klarinettister skulle undvika, som att böja noter. Jag går in och ut ur traditionen, säger Anat Cohen.
    Under många år var hon helt såld på brasiliansk musik och bodde en tid i Rio de Janeiro. Brasilien betyder fortfarande mycket, säger hon, samtidigt som varje dag bjuder på nya influenser.
    - När man bor i New York är det alltid något som händer och jag behöver så lite stimulans för att bli inspirerad. Ett litet sound räcker, att någon spelar två minuter av något jag aldrig hört, säger hon.
    Marockanska rytmer och Malisångerskan Oumou Sangare är ett par färska exempel hon gått igång på.
    I höstas kom hennes senaste cd Notes from the Village, som fått fin kritik i USA. För svenskar finns hennes skivor än så länge bara att köpa via import. Anat Cohen driver sedan ett par år egna skivbolaget Anzic records och funderar på hur hon ska lösa utlandsdistributionen.
    Hon säger att hon är tacksam för sin situation, att det rullar på bra och hon får allt fler möjligheter att spela med sitt band. Samtidigt är hon typen som sällan njuter av stunden.
    - Jag är alltid på väg någonstans. Det finns aldrig ett nu för mig, snarare är jag alltid mitt inne i en process. Jag vill alltid göra något mer, jag vill skriva mer, öva mer, spela mer, säger hon.
    - Men det går inte att planera för mycket. Tiden går så väldigt snabbt, därför kan jag inte vänta utan måste agera. Framtiden är nu.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.