Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

000valand.jpg

Idel extremer

Det är ingen större idé att försöka utläsa vart konsten är på väg genom att se årets upplaga av Valands magisterutställning. Mikael Olofsson ser en riktigt bra utställning med verk som bara representerar sig själva.
Long story short. Det är titeln på Valands magisterutställning på Göteborgs konsthall i år. Tolv elever, många och långa processer komprimerade till inte alltför många verk. När utställningen senast höll en så hög och jämn nivå kan jag inte komma ihåg. Jämn är ett bedrägligt ord, eftersom utställningen egentligen består av idel extremer, som knappast på någon punkt tangerar varandra. Ingen idé att damma av den gamla förhoppningen om tydliga tendenser, försöka utläsa vart konsten nu är på väg. De här verken är redan framme och representerar bara sina egna resultat. Också i den bemärkelsen att flera av utställarna tidigare gjort saker som inte äger någon iögonenfallande likhet med det som visas här. Även om de inbördes förbindelserna finns, på ett djupare plan.

Konsthallens arkitektur har enligt curatorerna Kim Einarsson och Adnan Yildiz inspirerat till att "följa den traditionella salongens utställningskoncept". I elevintervjuerna återkommer katalogen regelbundet till frågan om rum, men främst då skolans egna, där man "inte kan röra sig längre än två steg utan att använda passerkort". Frågan framstår som akutare än frågor om undervisningen. Arkitekturen och kontrollstrukturen rycker rakt in i kärnan och avspeglar kanske ett vidare symptom. Avsaknaden av gemensamma mötesplatser skapar social distans menar Alciray Kiryaman, en av studenterna; byggnaden "känns förtryckande och glädjelös". Anna Jans kallar den "sluten och stelbent", Jeff Olsson kände sig nattetid som "Jack Torrance i The Shining". Härifrån har alltså verken flyttats till konsthallens rum som är krävande och stränga på ett annat sätt och av helt andra skäl. Förhoppningarna på resultatet har tydligen inte överlag varit jättestora. "Grupputställningar är som halloweenfester, den ena utstyrseln neutraliserar den andra", säger Gabo Camnitzer.

Men den konkurrensen mellan utseenden infinner sig faktiskt aldrig. Kanske har de inbjudna inte gått på samma fest, bara till samma lokal, även om man som på halloween kan notera inslag av både det lustfyllda och kusliga. Just Gabo Camnitzers stora Pink Cloud i rosa bomull och sockervadd som svävar under kupolen i entrérummet är på alla sätt överraskande. Men än mer remarkabel är hans rumsinstallation Primal Intervals, som förenar interaktivt medskapande med destruktion: olikfärgade gipsplattor har monterats som väggar över varandra och besökarna har välkomnats att bryta sig igenom lagren för att på så sätt släppa fram de nya strukturerna och färgerna, som i ett slags aktionsbetonat, negativt skiktmåleri - följaktligen ett med tiden alltmer söndertrasat och reducerat verk. Imponerar gör också Maria Qvarfortdt Brisings gigantiska "monokroma" grafitteckningar som likt mörkglänsande metallsjok hänger ner från taket - det är inte ofta man ges anledning att tänka på teckning som arkitektoniskt element. Arkitektoniska men mer motivorienterade är hennes småskaliga teckningar på vit laminat: kulissartade strukturer, ödsliga i ett hårt främmande ljus. Det överraskar inte helt att hon hellre tänker David Lynch och Edward Hopper än Richard Serra och Donald Judd, även om hon erkänner dem som "släktingar".

Något av samma sublimitet finns i Beatrice Ehrströms stora scenografiliknande kök, en mörk minimalism som förfrämlingar den vardagliga normen och gör den kuslig. Thomas Dahl som tidigare har arbetat med långa och komplicerade materialprocesser (som förvisso också haft en språklig och konceptuell sida) där konstruktion och nedbrytning avlöst vartannat överraskar här med fem filmade performance som snarare är språkmaterialistiska och där han kostymklädd på offentliga platser i Göteborg framför tal som han instuderat och memorerat på främmande språk, bland annat ryska och turkiska. Det finns en hal humor i ett sådant verk, och humor av helt annat slag finns i Alciray Kiryamans undangömda lilla video Secret som inmonterad i luckan till ett av förvaringsskåpen berättar om det nesliga i att som invandrare från Turkiet inte kunna cykla - hon övar på undangömda platser. Större chockverkan har hennes Utan titel, en vägg med blanketter för ansökan om uppehållstillstånd, som till att börja med omärkligt fjärmar sig från läsaren bara för att snart krypa närmare och till slut tvinga en att backa ut ur rummet man intagit - ett otäckt effektivt arbete.

Så kan omnämnandet av verk fortsätta, i ett nästan godtyckligt urval. Nog sagt att varje inslag på ett ovanligt tydligt sätt visar en hållning, vare sig utgångspunkten varit en konsekvent och långtgående materialundersökning - som Christin Wahlström vägg av lin ( Wall of Flax) - eller formulerandet av en svår fråga, som Carl-Johan Engbergs korta dokumentär om den första svenska kyrka som rivits av skälet att den blivit överflödig, Maglarps Nya Kyrka. För att nu inte tala om de många lagren i Meira Ahmemulics arbete, här bland annat representerat av en poetiskt berättande video om språk, hemmahörighet och uppbrott ( Hisingen avseglar från Göteborg - igen)… Till hennes nyligen utgivna bok City of Names finns det skäl att återkomma.
Mest läst