Ida

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Vi befinner oss i 1960-talets Polen. Nunnorna äter soppa. Vi hör ljudet av skedarna när de omsorgsfullt skrapar det sista ur skålarna. Sörplandet. Det ekar i klostermatsalen.

Strax dessförinnan har vi beskådat en magnifik scen, där nunnorna bär en kristusfigur genom snön. De målar fram hans ansikte, reser hans sargade kropp i allt det vita.

Regissören Pawel Pawlikowski och mästerlige fotografen Lukasz Zal berättar detaljrikt med stram bildpoesi som för tankarna till andra ödesmättade existentiella dramer som Tarkovskijs Stalker, Michael Hanekes Det vita bandet eller varför inte Jessica Hausners Miraklet i Lourdes. Det är visuellt förföriskt och oerhört väl genomfört. Varje bild, varje ansikte laddas med en innebörd långt utöver det med ord uttalade.

ANNONS

Unga klosternovisen Annastår här inför sitt livs val. Hon ska avlägga sina löften och viga sin kropp och själ åt askes i klostret. Innan dess tvingar abbedissan henne emellertid att söka upp sin enda kvarvarande släkting: en moster hon aldrig träffat och som aldrig heller velat kännas vid henne.

När de båda kvinnorna möts är det med bister motvilja från båda håll. Anna får så småningom veta att hon är judinna, heter Ida Lebenstein och är den enda överlevande i sin familj. Att gömmas i klostret räddade henne undan döden. Mostern är hennes raka motsats i allt: hårdför domare för polska staten som under stalinismen, under namnet röda Wanda, skickat människor till galgen. Numera är hon alkoholiserad, sammanbiten och självdestruktiv.

Ida utvecklas till en fängslande roadmovie där de omaka släktingarna söker sina rötter. Under sin bilresa på polska landsbygden får de reda på allt fler förträngda fakta om familjens öde.

På ett ödsligt stadshotell upptäcker Ida också jazzmusikens förföriska kraft, via en altsaxofonist som på mjukast tänkbara vis spelar Coltranes ballad Naima.

Dialogen är karg men kärnfull och Agata Trzebuchowska porträtterar naiva Ida med känslighet och exakthet av sällan skådat slag.

Trots filmens melankoliska uppgörelser med såväl antisemitism som stalinism, katolicism och kommunism, går slutackordet ändå i dur.

ANNONS

ANNONS