Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Det är kanske själva utgångspunkten för diskussionen om svenskheten som leder fel? Tänk om svenskheten är som enhörningen; alla vet hur den ser ut men det är aldrig någon som har sett den? Därför undrar jag: kan svenskhet verkligen definieras?, skriver Zulmir Bečević.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Idén om att definiera svenskhet bygger på en absurd logik

Svenskhet handlar inte om vad och vem man ”är”. Svenskhet handlar om vilka möjligheter man som svensk medborgare har för att kunna bli den man vill bli, skriver författare Zulmir Bečević.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den senaste tiden har diverse politiker diskuterat behovet av att på en övergripande nivå komma överens om en gemensam definition av svenskhetsbegreppet. ”Vad är svenskhet?”, och ”Vad innebär det att vara svensk i Sverige i dag?”

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Som en person med invandrarbakgrund har jag reflekterat en hel del kring detta, på vilket sätt jag förhåller mig till svenskhet och svenskheten till mig. Det är verkligen ingen enkel fråga, eftersom den syftar till att nåla fast min identitet. Men jag undrar: hur ska någon kunna skapa en definition som jag kan identifiera mig i, när inte ens jag kan definiera mig själv?

Vad gör detta mig till?

Jag försöker, jag börjar i min bakgrund: min mamma är makedonier, född kristen men inte troende. Pappa är bosnier, född muslim men inte troende. Vad gör det mig till? Ja, hälften/hälften kanske, femtio procent makedonier och femtio procent bosnier, och tvåhundra procent ateist?

Vidare: jag föddes och växte upp i Jugoslavien, i ett land som inte längre finns. De tio första åren av mitt liv var jag jugoslav. Sen bröt kriget ut, Jugoslavien slutade att vara: i och med det, försvann då också denna del av min identitet? Svårt att säga.

Enligt denna logik hämtar identiteten sin kraft och legitimitet från den levda verkligheten. Men vad händer om man i efterhand märker att verkligheten i själva verket alltid varit fiktiv? – innebär det också att min bakgrund, och därmed jag, är på låtsas?

1992 kom jag som krigsflykting till Sverige. Jag var tio år gammal. Jag har gått igenom en lång avblattefieringsprocess, jag har lärt mig språket, sederna, historien. Men ändå, det händer ganska ofta att jag blir tagen för ”något annat”, en hybrid som är svår att benämna, en ”lyckad” svartskalle som vandrat den långa vägen från flyktingförläggningens betong till den svenska gemenskapens värmande famn.

För en tid sedan exempelvis, efter en intervju, undrade journalisten om vi kunde lämna fiket och åka till ”förorten” så att fotografen kunde ta bilder. Jag log och frågade varför. Journalisten tänkte att jag kunde posera framför en vägg med graffiti; bilderna skulle bli mäktiga ihop med reportaget om min bok. Att vara svensk författare med osvenska rötter innebär att fokus kring mina böcker ofta kopplas samman med det faktum att jag en gång i tiden invandrat till Sverige. Ibland ses jag som något slags representant för ”de invandrades” kollektiva erfarenheter, som att det skulle existera något sånt. Ur detta perspektiv blir svenskheten ännu mer komplicerad; den bor inte enbart i mig, den ligger också i betraktarens ögon.

Så tänk, det kanske är själva utgångspunkten för diskussionen som leder fel? Tänk om svenskheten är som enhörningen; alla vet hur den ser ut men det är aldrig någon som har sett den? Därför undrar jag: kan svenskhet verkligen definieras?

Precis som marionetter

Men först, hur har behovet av att definiera svenskhet egentligen blivit till? Kanske en politiker en morgon vaknade och sa: ”låt oss en gång för alla definiera denna abstraktion, denna svävande känsla, detta något som både finns och inte finns. Nästa steg är lika logiskt som enkelt: precis som marionetter kommer svenska medborgare med osvenska rötter att börja inordna sig den nya ramen för vad det innebär att vara svensk, vi kommer att få ett jämlikare samhälle, och kanske till och med utplåna rasism!” Jag försöker tänka i linje med denna modell men det leder mig hela tiden fel. Varför?

Ett: ”svenskhet” är en känsla, det är ett kvalitativt begrepp som inte svävar ovanför våra skallar, som en fågel man kan fånga in.

Två: människor är inte statiska objekt, de är tolkande varelser. Varför skulle ”icke-svenskar” känna sig ”mer svenska” bara för att någon skapar en skriftlig definition?

Tre: problemet med ”de andra”. Likt alla begrepp kan inte heller svenskheten definiera sig själv med utgångspunkt i sig själv, den behöver ”de andra” den kan definiera sig emot. Alla definitioner inkluderar, lika mycket som de exkluderar. Det är definitionens natur.

En absurd logik

Hela idén om att definiera svenskhet bygger alltså på en absurd logik, det är en pseudofråga, ett egentligen ointressant icke-problem. Så politiker, lämna mina funderingar kring vem jag är och vad jag känner åt mig själv. Jag finns i Sverige, och Sverige finns i mig, och hur vi förhåller oss till varandra handlar om den levda känslan mer än om snäva och livlösa begreppsramar. Svenskheten handlar om hur jag upplever mig själv och min plats i samhället där jag bor. Grejen med dessa upplevelser är att de aldrig står still, de flyter och de förändras, och precis som min identitet kan de inte kategoriseras och låsas fast en gång för alla. Därför måste svenskheten få vara öppen.

Avslutningsvis, jag önskar att jag fick definiera om problemet med definitionen: svenskhet handlar inte om vad och vem man ”är”, svenskhet handlar om vilka möjligheter man som svensk medborgare har för att kunna bli den man vill bli.

Zulmir Bečević

författare