”Religion är baserad på auktoritet, vetenskap är baserad på förnuft och observation.” Så formulerar Stephen Hawking, vår tids störste vishetslärare, det systematiska tvivel som gör det möjligt att hålla de stora frågorna öppna.
Detta är också grundvalen för det sekulära, demokratiska samhällsbygge som nu är under attack från fundamentalistiska trossystem, från jihadister och kreationister och populister till de fria marknadskrafternas härolder. Alla vill de skriva om historien, alla förkunnar de historiens slut, för att i dess ställe upprätta sina eviga sanningars riken.
Få samtida författarskap har antagit utmaningen mot rätten till ambivalens och frihet från doktrinära övertygelser med sådan tankeklar och stilren konsekvens som Ian McEwan.
I den av Niclas Hval till genomlyst och elegant svenska översatta romanen Domaren låter McEwan en kvinnlig överrättsdomare bli den humanistiska värdegrundens Don Quijote.
När vi möter Fiona May i upptakten håller hennes långvariga äktenskap med Jack, professor i antik historia, på att implodera. Jack vill en sista gång uppleva den stora, förbrännande, sexuella passionen som gått i syskonkärlekens kvav, med en trettio år yngre assistent. På randen till de sextio är Fionas dominerande känsla tennmatt besvikelse, och McEwan låter det privata förbli ett soundtrack på låg volym romanen igenom.
Fionas första konfrontation med ortodoxins väderkvarnar är också den en vårdnadstvist mellan två harediska judar, där mannen vill förneka de båda döttrarna de möjligheter i livet som hans kvinnliga advokat kommit i sekulärt åtnjutande av. Det andra fallet handlar om ett par siamesiska tvillingar, där de katolska föräldrarna vägrar rädda den enes liv på bekostnad av den andres. Herren ger, Herren tar. I det tredje fallet eskalerar dilemmat att ha makten att fatta ett beslut som ska balansera individens rätt till självbestämmande mot livets helighet. En pojke med leukemi, som är medlem av Jehovas vittnen, vägrar ta emot de blodtransfusioner som kan rädda hans liv. Med några månader kvar tills Adam fyller arton och enligt lagen kan bestämma över sitt liv är det Fiona som har att fatta beslut.
Så sker – och McEwan skildrar de konsekvenser domen får med en häxmästares obönhörlighet.
Det här är en lika nykter som gripande berättelse om det mod som bara kan växa ur mänsklig skröplighet.
