Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

I ett gåtfullt gränsland

På Galleri Rotor visas en märkvärdig examensutställning.
I ett videoverk av Gabo Camnitzer ser man en gul kantarellkolonn som skakar allt våldsammare ackompanjerad av rytmiska skrapljud. Är kantarellen en noga framröstad offentlig utsmyckning, ett verk till Wanås (som Peter Johanssons en gång i tiden skakande bänk) eller en överdesignad pissoar?

Camnitzers del i utställningen heter Blobs, chunks and a video: empirical obfuscations. Ett antal individuella objekt med släkttycke befolkar golvet i ett av rummen - de är på sitt sätt påtagliga och tydliga i sin närvaro. De är torrhudade, de fäller och ser ut att kunna falla isär på samma sätt som barnens dagistillverkade lerkonst. På väggen finns stora pappersark som visar enkla former i matta färger. En mörkblå kub har givit upp sin identitet; den ger ett levande och rörligt intryck, vänligare än Torsten Anderssons målade skulpturer.

I det andra rummet visar Jeff Olsson åtta större teckningar under rubriken We orphans! Dessa ord, som inbjuder besökaren att dela föräldralösheten är inbrända i en tjock spånplatteskärm. Först ser teckningarna mest ut som sublima skogslandskap - eller ruinromantik med mera moderna förtecken: oroliga moln, svarta granar, is, klippor och farliga vatten, eller igenspikade fönster och betong. Sedan ser man hur förrädiskt upplösta och samtidigt detaljrika dessa bilder är. Bark blir spår och sprickor, spärrande plank labyrinter med mörka öppningar. Det finns stearinljus i skogen. Emblematiska rävar intar en central plats och varmt gula toner sprider sig i bilderna. Snön i Tunes är som mjuk dimma - ett grått gränsland där det står en fastfrusen dragspelare.

I verket At Spider Park vandrar en skugga genom bilden, den upprepas, minskar i storlek, förändras. Teckningarna består av temporala skikt där uppväxt, minnesfragment, drömmar och tillstånd länkas samman på gåtfulla sätt. Påminner detta om Jockum Nordströms bildkompostering - nej, inte alls.
De båda delarna i utställningen fungerar utmärkt tillsammans. Inget är riktigt vad det ser ut att vara, utan något precist annat.
Mest läst