Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1
Ett hjärta vid minnesplatsen utanför Domkyrkan, Oslo.

I dag delar alla sorgen

Tiden läker inte alla sår. Men tiden kan förändra den.

Det är tungt att sörja, man blir väldigt trött och sliten. Norge går nu igenom sin första minnesdag för offren och jag tycker mig se tröttheten i allas ögon.

Och kärleksbudskapen upprepas. I Oslo Domkyrka predikas om framtid och hopp, om att ondskan inte ska få ta framtiden. För biskopen Ole Kristian Karme tändes ett hopp efter den 22:e juli, att det var ungdomarna som satte ord på det.

Budskapet vi så ofta hört under året: ondskan ska inte få segra.

Vi ser också alla hjärtan, den symbol som genomsyrar hela dagen från Oslo. De finns överallt.

Jag hoppas att de räcker till. Detta är bara en dag av årets 365 då sorgen ska bäras och vara en del av det vanliga livet. Om det nu finns ett vanligt liv efter den gigantiska sorg som drabbat Norge. Jag funderar på om förlusten är lättare att bära bara för att man är många som delar den. Eller om det är svårare för att man aldrig kan få vila i den anonymitet som kommer med att ha mist privat, att inte vara en del av en händelse som präglar ett helt land.

Jag vet inte.

Jag vet bara att det gör ont.

När rättegången startade sa norrmän till mig att de ville ha ett avslut. Den förfärliga rättegången skulle vara ett steg på vägen mot ett förhållandevis normalt liv igen.

I dag känns det som om den vägen, så fylld av sorg och saknad, är väldigt lång.

Ett år är en mycket kort tid för att något ska hinna läka.

Den 22 juli är den dag då förlusten offentlig delas och manifesteras. Alla andra dagar bärs den av var och en.

Det är viktigt att komma ihåg.

Bild - 2
Bilder av omkomna den 22 juli förra året, vid minnesplatsen.
Mest läst