Plötsligt en dag är de bara där – de enorma, mattsvarta monoliterna till formen påminnandes om tunna baskrar svävande på högkant ett tiotal meter ovan marken. Tolv till antalet och till synes slumpmässigt utspridda runt jorden på platser som Maracay i Venezuela, Kujalleq på Grönland, i Sudans huvudstad Khartoum, Kenema i Sierra Leone och i Montana, USA verkar de inte ha något direkt akut behov av att förvandla Vita huset till smågrus eller utföra bisarra experiment på mänskligheten.
Men vad är då syftet med det utomjordiska besöket? Hur frågar man någon från en annan värld vad de vill? I USA upprättar militären en bas alldeles intill den främmande farkosten och överste Weber (Forest Whitaker) söker upp Louise Banks (Amy Adams), en av världens ledande lingvister, med en några sekunder lång inspelning av vad som påstås vara besökarnas läte och en önskan om att hon tolkar deras språk för att på så sätt kunna få igång någon sorts kommunikation.
Men Louise kräver att få studera och analysera språket på plats och snart befinner hon sig tillsammans med fysikern Ian Donnelly (Jeremy Renner) i närkontakt med varelserna inne i kapseln, vars språk visar sig följa en helt annan struktur än vårt eget, linjära.
Stämningsfullt och närmast sakralt vecklas en pusselartad brokad ut där förnuftet delvis får stå tillbaka för känslan, inte minst med hjälp av Jóhann Jóhannssons mäktiga, atmosfärrika ljudbild. Här finns få bilder av en värld i kaos, istället är det Louises lågmälda intensitet som bär Denis Villeneuves historia om livet, universum och allting. Om vår förmåga att samtidigt kunna härbärgera en föreställning av sårbarhet och odödlighet, känslan att inte ha någonting att förlora och hoppfullhet i ett och samma andetag.
