Det enda vi hörde var: så slår vi ut en vägg här och en vägg där, säger Helena.
Huset, som ligger i Askim, hade i princip stått orört sedan det byggdes 1907. Först 1967 byttes utedasset mot vattentoalett. Samma familj hade ägt och bott i detta hus i över 100 år. Ett generationsboende med kök på både under- och övervåning.
Avskavd färg på karmar och lister. Nerslitna kök, gamla elledningar och hopplöst ocharmiga golv i linoleum och plast. Men Helena och Robert blev stormförälskade i huset. De såg potentialen och när de sedan träffade ägaren blev det ännu bättre.
– Det kändes inte som att vi köpte ett hus. Vi ärvde ett hus, säger Helena.
– Från början var det här stället tänkt som sommarboende och tanken var att man skulle nöja sig med det lilla huset som byggdes 1904, säger Robert och pekar mot en pietetsfullt bevarad liten stuga intill nyplanterade dungen med åkerbär.
Ett hommage till Helena som kommer från Haparanda och en förutsättning för att kunna göra åkerbärslikör.
– Men, i och med tillkomsten av Särö järnväg beslöt familjen att flytta ut till landet för gott och byggde nytt och stort.
I toalettrummet på övervåningen finns förresten ett speciellt minne från Säröbanans tid. Ett skåp med dragjalusie och mässingsplåtar med alla namnen på stationerna – Hofås, Jerkholmen, Brottkärr…
Skåpet, som hittades i källaren och en gång hängde på Askims station, var troligen till för sortering av post. Nu är det rariteten i det anslående toalettrummet. Robert berättar:
– Från början var här kök men redan på visningen fick vi starka signaler om att det här ju är ett badrum! Det skulle ha djup och dramatik.
Kommoden, stora skänken i fonden, suger också in besökaren. Den är köpt på Blocket och Robert har behandlat den med båtlack för den ska tåla vatten. Alla rör döljs bakom en dryg meter hög utskjutande panel som samtidigt blivit avställningsyta. Ena långväggen har en glasdörr som leder in till ett diskret duschrum. Fokus är på skänken i fonden. Bakom alla snickerier ligger Robert och det är morfars förtjänst.
– Morfar var finsnickare. När jag var liten passade han mig och det innebar att han satte mig på en hylla och där fick jag sitta medan han jobbade. Det kallas tyst kunskap. Han dog när jag var femton. Honom hade jag velat ha kvar länge.
Den tysta kunskapen, förmågan att tänka i projekt och känslan för form har burit Helena och Robert genom sju år i ett hus som tidvis varit en byggarbetsplats. Bådas erfarenheter från designvärlden har betytt mycket. Robert är försäljningschef på Kasthall och Helena är produktkoordinator på Cross Sportswear.
– Det som räddat oss är att vi inte haft bråttom, säger Helena. Allt arbete som krävdes bestod ju av en rad delprojekt. Vi bestämde inte hur lång tid varje projekt skulle ta utan satte in allt i ett större som vi gav fem år. Det har funkat och vi har inte känt oss stressade. Vissa tog mer och andra mindre tid än beräknat.
Helena och Robert började med att installera sig i ett rum och köket på övervåningen. Under tiden gick de igenom alla ytskikt på entréplanet. Rev ner alla tapeter, satte in nya elledningar och tog fram de gamla brädgolven. Bytte ut innanfönstren mot energiglas.
– Vi var måna om att behålla det gamla glaset utvändigt för nytt glas blir bara som ett svart hål i fasaden. Gammalt glas skimrar. Som att titta in i en glasbubbla, säger Robert.
Ett rum är emellertid ett kapitel för sig – punschverandan.
– Vi upptäckte att vi pratade om huset som om det vore en äldre dam och en sådan ska behandlas med vördnad och ha sin punschveranda kvar orörd. Att inte sätta in isolerglas ingår i kompromissen när man lever med en gammal dam.
Inte heller väggarna på verandan har isolerats vilket betyder att den måste stängas till vintertid. Ett bra kylskåp konstaterar Helena. Och så är det så vackert med frostrosorna på fönstren.
Att verandan förblivit intakt gör årstidens skiftningar mer påtagliga. Helena och Robert vet nu vad förra ägaren menade med att på våren öppnade vi punschveranden. Ett rum att tina upp frusna själar i. Ett rum för en stunds ljusterapi.
Enda ingreppet är att de turkos väggarna målats tre gånger i gräddvitt. En dragning av grönt kan skönjas. Robert tröstar sig med att det är nästan samma färg som Kockums hade på sina vitvaror. En liten nostalgitripp. Morfar jobbade på Kockums.
Möblerna på verandan ingick i köpet. Helenas och Roberts bidrag är tallriksväggen i blått och de många tennljusstakarna i fönstren. Paret har nämligen en faiblesse för att leta upp gamla prylar och möbler på nätet och loppis. Få ting i detta hem är nyinköpta.
När det gäller väggarnas dekor har Robert sin egen filosofi.
– Jag är väldigt förtjust i det grafiska som ju också är konst. Text och bild kan vara så vackert i sig. Konst har inte med värde att göra.
Kasten med bokstäver, originalritningarna på huset och en tavla med massor av nycklar som låg nere i källaren får exemplifiera. För att inte tala om den magnifika tapettavlan ovanför soffan i vardagsrummet. Helenas mamma köpte den i våder från Femina på 60-talet. Från hennes gömmor kommer också Carl Johan de Geers tygtryck i svartvitt.
Här och där träder små samlingar keramik fram. Att charmotte är favorit går inte att ta miste på.
– Vårt måtto och vår dröm var svensk keramik, danska möbler och finska tyger, säger Helena.
Och Hans Wegner finns där med matsalsgrupp och soffbord och Rörstrand med Gunnar Nylund-keramik i charmotte men, marimekkotygerna från 60- 0ch 70-talet ligger fortfarande ouppackade i väntan på sin rätta plats.
Sedan Helena och Robert flyttade in har de blivit föräldrar. Anton är nu snart fem år och Simon snart två. Det innebär också nya önskemål och nytt slitage. I skrivande stund tar barnens rum form. Olika rum för olika behov. Ett för aktiv lek och ett för lugn och vila.
I köket har kokböckerna kommit på plats. En hylla för henne, bakning, och för honom, matlagning. Jan Hedh kontra Per Morberg, Leila Lindholm kontra Jamie Oliver.
Under tiden har fyndet från Saronkyrkans loppis, 80-talsbordet i fura från IKEA, börjat flagna. Till familjens stora förtjusning. Robert målade det svart och nu har det fått den äkta patinan.
