Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Stina Wirsén

Hur kunde det gå så fel?

Nöjesartiklar Debatten om Stina Wirséns tecknade figur Lilla hjärtat har delat Konstsverige. Sinziana Ravini konstaterar att det är dags att” bejaka en konst och litteratur som både vågar reproducera och demaskera vår främlingsfientlighet”.

Ingen lär ha missat debatten kring Lilla hjärtat i Stina Wirséns barnfilm Liten skär och alla små brokiga och anklagelserna om bildens rasistiska stereotypisering. Sverige håller på att förvandlas ett Eldorado för konstnärer och kulturutövare som vill utmana vårt invanda seende, men också till en snabbt uppgraderad skolklass i mediekritik. Och vad utbildar de sig till? Kulturpoliser!

Alla har numera en åsikt om huruvida Vilks rondellhund, Makodes tårtperformance, Tintin i Kongo och en rad andra kulturella utryck är rasistiska eller inte. Men mediekritiken är en vetenskap i sig, och jag skulle inte rusa in i en operationssal och uttrycka en massa åsikter om hur kirurgen bör agera med sin skalpell. Visst, man får göra skillnad på en människo- och en samhällskropp, en klubb för initierad bildanalys och ett öppet demokratiskt samhälle. Vi har alla rätt att uttala oss om bilder som berör oss, men hur lätt är det att se skillnad på en rasistisk bild och en bild som utmanar rasistiska bilder?

Det är förstås extremt svårt och det är därför det svajat så mycket i debattbåten. Lilla hjärtat är svart, har små flätor som sticker ut likt solstrålar ur huvudet och hennes läppar är vita, stora och runda. Ligger rasismen i svartheten? I flätorna? I läpparna? Nej, jag skulle vilja hävda att den ligger i betraktarens blick, i rädslan för att tycka och tänka fel inför något som han eller hon är djupt rädd för, nämligen sin egen främlingsfientlighet.

Jag hävdar inte att rädslan för rasism automatiskt gör oss rasistiska, men ett samhälle som trippar på tårna, som censurerar konstuttryck till höger och vänster, kommer enbart att leda till ett regressivt och främlingsfientligt kulturklimat.

Stina Wirséns böcker där Lilla hjärtat figurerat kommer att dras tillbaka från försäljning, filmen är nedläggningshotad och Wirsén själv kommer aldrig mer att rita Lilla hjärtat. Och detta trots att filmens budskap varit det motsatta: att visa på tolerans och allas lika rätt att ta plats. Hur kunde det gå så fel?

I det här fallet är det den konstnärliga integriteten som attackeras, rätten att få problematisera forna orättvisors spöklika närvaro i vårt kulturella undermedvetna. Kommer det fortsätta så, kommer svenska kulturutövare snart behöva söka asyl annorstädes?

Alla är som tur är inte lika skitnödiga. Marianne Lindberg de Geer hävdade i en debatt på Publicistklubben nyligen, som finns att se på Youtube, att hennes treåriga barnbarn som har en svart pappa, faktiskt ser ut som Lilla hjärtat. Den lilla flickan skall dessutom ha identifierat sig direkt med Lilla hjärtat när hon såg filmen. Visst, man kan hävda att hon är för liten för att ha läst postkolonial teori och att när hon blir stor, så kommer hon inse att den här lilla tecknade figuren i själva verket är en rasistisk nidbild.

I filmen kastar dessutom Lilla hjärtat en av sina vänner i grytan, vilket är en odiskuterbar referens till kannibalismens historia. I samma debatt sade Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att ”Det är svårt för mig som är väldigt ljushyad och rödhårig att säga vad som är en ok bild av en svart. Jag är inte rätt person för att svara på det”.

Jag håller inte med. Vi måste kunna uttala oss om en bilds kritiska potential, både när vi blir direkt berörda och inte, oavsett hudfärg, klass eller kön. Det är det som är själva grundelementet i ett öppet, demokratiskt samhälle. Men vi får akta oss för när så kallad hets mot folkgrupp förvandlas till hets mot konstgrupp.

Wirsén hade inte för avsikt att kränka någon. Hon ville punktera en stereotyp bild. Nu anser en rad personer att stereotypa bilder inte kan punkteras. De har tyvärr missat den franska Négritude-rörelsen som drevs av poeterna Aimé Césaire från Martinique och Léopold Senghor från Senegal och deras kamp mot den kulturella kolonialismen. Négritude-rörelsen gick ut på att överdriva och karikera den egna kulturen för att både framkalla och driva ut våra samhällsneuroser.

Filmens skapare påpekade i en intervju i Sveriges Radio att alla figurerna är karikerade. Kitimbwa Sabuni från Afrosvenskarnas riksförbund, tycker inte att argumentet håller särskilt långt, eftersom det inte finns någon tradition av ”att sänka vita människor med karikatyrer, som det finns för svarta”. Sabuni verkar ha missat den franske karikatyrtecknaren Honoré Daumiers och den brittiske hovnarrkonstnären William Hogarths karikatyrer av den vite mannens infama leverne.

Kan vi inte börja skratta åt vårt koloniala förflutna? Åt nidbilder som kinapuffar, negerbollar och annat elände? För att inte tala om hur blondiner porträtterades i svenska porrfilmer på 70-talet eller Kalle på Kalles Kaviar.

Även dessa är nidbilder som förstärker bilden av en svensk monokultur. Men bör vi ta bort dem? Vill vi verkligen leva i ett samhälle där det råder bildförbud, gentemot både nutiden och dåtiden?

Om vi skall ta bort Tintin i Kongo från bokhyllorna bör vi också ta bort Strindberg och hans hets mot det kvinnliga släktet ur skolundervisningen, för att inte tala om Oliver Twist som kan väcka kriminella drömmar och Pippi Långstrump som kan leda till en barnrevolution mot hela vuxenvärlden. Pippis pappa är dessutom ”Negerkung” i Söderhavet. Hur emanciperande och modern är en sådan berättelse för dagens och framtidens barn?

Nej, det är dags att börja bejaka en konst och litteratur som både vågar reproducera och demaskera vår främlingsfientlighet och samtidigt komma ihåg Hamlet. Det var först när han återiscensatte mordet på sin far med hjälp av en teatergrupp, som alla fick syn på orättvisan och slottet rasade. Men för detta måste vi titta på såväl konstnärens, konstsubjektets och betraktarens oskiljaktiga förbindelser.

En sak är säker – Lilla hjärtat är en kil i den svenska främlingsfientlighetens mörka hjärta.

Bild - 2

Debatten om Stina Wirséns barnfilm Liten skär och alla små brokiga och dess konsekvenser.

Sinziana Ravini är kritiker i GP sedan många år, dessutom chefredaktör på konsttidskriften Paletten.

Mest läst