Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Komedi/skröna

Komedi/skröna

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Regi: Felix Herngren

Med: Robert Gustafsson, Iwar Wiklander, Mia Skäringer, David Wiberg, Johan Rheborg, Ralph Carlsson och Jens Hultén

Sverige, 2013 (112 min)

BERGAKUNGEN, BIOPALATSET

Robert Gustafsson, född 1964, förknippar man i första hand med farser och tv-sketcher, men han har gjort en del annat. Till exempel spelat Raymond Babbitt i pjäsen Rain Man (baserad på filmen) som hade premiär på Stockholmsteatern Rival i januari.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Babbitt är ingen dratta på ändan-roll. Det är heller inte hundraåringen Allan Karlsson. Gustafsson trivs förträffligt med att slippa kravet på sig att vara rolig hela tiden.

Fyra korta grejer om Felix Herngrens nya film först. Smink/mask-avdelningen har uträttat stordåd. Filmen innehåller den roligaste scen som jag sett på bio i år (scenen inkluderar en elefant), men detta är som helhet betraktad ingen flabbfilm. Jens Hultén i rollen som den korkade gangstern Gäddan väljer att parodiera sig själv i Johan Falk-filmerna, och det gör Hultén rätt i. Johan Rheborg är en märkvärdigt porträttlik Tage Erlander, i en kortkort scen.

Hursomhelst. 99-årige Allan är klar i knoppen och inte särskilt skröplig. Efter en incident har han dock tvingats in på ett äldreboende, som han hatar. Nu vankas det 100-årskalas och lokalradion är på plats. Då väljer Allan att fly fältet.

Jonas Jonassons romanförlaga är sanslöst innehållsrik och därmed svårfilmad. Herngren, som författat manuset tillsammans med Hans Ingemansson, har sovrat en hel del och fått ner filmen till 112 minuter. Som går i ett nafs.

Jag har samma huvudinvändning som mot boken: På tok för mycket är snott från Robert Zemeckis dramakomedi Forrest Gump, men sväljer man detta – det är inte särskilt svårt – är det inget fel på underhållningsvärdet.

Efter att ha rymt genom det öppna fönstret hamnar Allan i en håla där han träffar och blir god vän med enstöringen Julius (Iwar Wiklander i absolut toppform). Av misstag har Allan fått med dig en väska som inte tillhör honom. Och jagas av både polisen och ett kriminellt mc-gäng. Alltså förstår gubbarna att det är läge för att ge sig av.

Filmen växlar mellan nutid och tillbakablickar, som blir en odyssé genom 1900-talets historia. I likhet med Gump har Allan Karlsson en sällsam förmåga att befinna sig vid rätt plats vid rätt tillfälle. Han träffar bland väldigt många andra Oppenheimer och Stalin. Under det kalla kriget blir Karlsson en dubbelspion, utan att riktigt förstå det.

I filmen finns en väldigt fin skådespelarkemi mellan Gustafsson och Wiklander. Mia Skäringer, som är den enda kvinna som fått någon roll att tala om, får in flera träffsäkra repliker. Och så är det detta med elefanten.

Jag tippar att Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann kommer att välta biljettkassorna.

Titta också på:

Picassos äventyr (Tage Danielsson, 1978)

Forrest Gump (Robert Zemeckis, 1994)

Benjamin Buttons otroliga liv (David Fincher, 2008)