Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Chicken.jpg
Mette Johansens tragikomiska Chicken story, om två leksakshönor som lever i ett stereotypt och ängsligt parförhållande som i vissa dystra stunder väcker frågan: why do we exist?

Humor och vemod hos lovande fotografer

Vad ska fotografer syssla med när alla går omkring med kameror? Karin Widegård ser ny nordisk fotografi på Hasselblad center och konstaterar att det är en myt att bilder står för sig själva.
Varje år delar Hasselbladstiftelsen ut ett stipendium till en lovande, ung nordisk fotograf. I år visas de nominerades bilder under samlingsnamnet Common grounds.
Som ofta numera är rubriker och namn på engelska. Med sin synonymrikedom ger engelskan oanade möjligheter till associationer. Vilket också kan lämna en känsla av att famla omkring i ett tomrum efter en adekvat motsvarighet på svenska.
Vad är det för "common grounds"? Knappast vanliga allmänna platser av motiven att döma.
Enligt presentationen spelar plats och minne en central roll. Men det är nästan en truism, eftersom det ligger i mediets natur att bevara minnen från platser. De flesta amatörer fotograferar väl också av den orsaken. Så till den milda grad att man undrar om vi helt tappat förtroendet för den egna fantasins förmåga att vidmakthålla ett minne utan tekniska hjälpmedel.
Frågan är vad unga fotografer ska ägna sig åt i en tid när var och varannan person går omkring med en kamera.
Det klassiska gatufotografiet byggde på en fascination för den sjudande och löftesrika staden, där den reste sig ur askan efter världskrigen medan miljörapporterna ännu inte hade förmörkat himlen. Sådant fungerar inte längre. Senare har många istället problematiserat hemmet, familjen och parrelationer. Eller individens vilsenhet i en svårbegriplig omvärld.
Det är en myt att bilder och fotografier står för sig själva. Man berövar dem innehåll om man förbiser sammanhangen. Fotografernas egna beskrivningar av hur personliga minnen medverkat i processen lägger här till något väsentligt.
Några saker jag fäster mig vid är dels serier av fotografier som bildar något slags story. Dels att det finns ett humoristiskt anslag som är överraskande och fräscht och som involverar betraktaren. Ibland förenas dessa båda. Som i Mette Johansens tragikomiska Chicken story. Två leksakshönor lever i ett stereotypt och ängsligt parförhållande, som i vissa dystra stunder väcker frågan: why do we exist?
Eller i Anett Reimers svit The unhomely stage. I svenskan finns inte ordet "ohemtrevlig", utan bara hemtrevlig. En kvinna har rullat in sig i en matta på golvet så att endast fötterna sticker ut. På nästa bild ligger hon dold bakom en soffa och sticker upp handen mot ett hjorthuvud på väggen ovanför. Ett sådant som återigen blivit en chic heminredningsdetalj.
Självironisk om än något övertydlig udd visar också Erik Berglin: en mansperson klättrar uppför en jättehög mast, klänger utanpå en balkong, är plötsligt på väg ut genom en fartygsventil innan han till sist försöker forcera dörrarna till konstmuseet.
Tuuli-Maria Truhponen bidrar med den enda dokumentären, ett arbetsplatsreportage från en oljetanker. Det är mycket kraftig rörelse och orangegula overaller, men så dröjer kameran vid ett inåtvänt och stilla ansiktsuttryck.
Ulla Schildt har fastnat för interiörer från naturhistoriska museer. Absurda och märkvärdigt sorgsna miljöer med dioramor och uppstoppade djur. Sådant som man tittar på tillsammans med barn. Vemodiga på ett annat sätt förefaller mig Annika Behms små anspråkslösa detaljbilder, en skjorta på en garderobsdörr, en lampa, en kroton i kruka och ett par blåådriga fötter tillhörande en gammal människa.
Preben Holst arrangerar bilder med barn i naturen och återskapar minnen från sina egna barndomsplatser. Han skriver något spännande, att när barnen lekte i skogen var de "försvunna" och utom föräldrarnas räckhåll, även om föräldrarna såg dem. Är det inte så det är i folksagorna?
Jim Lundin har ett annorlunda och estetiskt stiliserat formspråk. Hastigt upplysta som av blixten avtecknar sig en husgavel, ett träd, en rutschkana mot en svart bakgrund. Här är fältet fritt för spekulationer om drömmar och vad som dyker upp ur det undermedvetna.
Mest avvikande upplever jag Aida Chehrehgoshas Dead parents, på grund av den otäcka stämningen. Ansikten med djupa skuggor. Vid ett tillfälle ligger moderns kropp utslängd på en byggarbetsplats. Här döljer sig något plågsamt. Något som egentligen känns fel att lämna så här lättvindigt.
Mest läst