Den sociala snedrekryteringen till universitet och högskolor har alltid varit stor och det finns inga tecken på att den minskar. Av alla barn som föddes 1990 hade 69 procent av dem med högutbildade föräldrar påbörjat en högskoleutbildning innan 25 års ålder. Endast 22 procent av dem vars föräldrar saknade en längre utbildning hade gjort detsamma. Rimligen borde en sådan snedfördelning oroa inte bara universitetslärare utan oss alla?
Märkligt nog är ändå inte den högre utbildningen en fråga för den svenska valrörelsen 2018. Tvärtemot vad många tror är svenskfödda ungdomar med utlandsfödda föräldrar eller ungdomar som kommit till Sverige innan skolstart inte underrepresenterade bland högskolestudenter, tvärtom. I stället är det unga män på landsbygden som är minst benägna att ge sig i kast med högskoleutbildning. Resultaten redovisas i Universitets- och högskolerådets rapport 2017:3.
I den samhällsomvandling som sker, primärt genom digitalisering, individualisering och globalisering, är universitetets roll oundgänglig. Komplexa samhällsproblem som till exempel miljöförstöring, demokratifrågor och en åldrande befolkning kräver samarbeten mellan många olika kompetenser och vetenskapsområden. För att åstadkomma det behöver vi hålla hög kvalitet i alla universitetets utbildningar och inte låta de tekniska eller medicinska områdena vara ensamma om möjlighet till specialisering och fördjupning inom samhällsområden som blir avgörande för både demokratins innehåll och välfärdens utformning.
Inom humaniorafältet har grundläggande frågor om människans existens och gemenskap – precis sådana frågor som samhällsförändringen nu ställer inom medicin, vård, teknik och social omsorg men inte besvaras där – alltid varit i centrum. Inom alltfler samhällsområden används artificiell intelligens, alltså maskiner och robotar som programmerats av människor, för att fatta beslut. Inom juridiken talar till och med en del om att den mänskliga domaren kan, eller bör, ersättas av en algoritm som fattar rationella beslut. Och inom den offentliga sektorn används redan den typen av beslutsstöd för att avgöra om medborgare har rätt till försörjningsstöd. Sådana samhällsförändringar kräver att breda grupper blir delaktiga i utvecklingen, att kunskap och reflektion kring konsekvenserna inte förbehålls en redan väl etablerad grupp medborgare.
Därför är det djupt oroande att humanistiska vetenskaper fortfarande anses bedriva ”billig” utbildning som främst syftar till att orientera om litteratur, konst, språk eller historia. Denna fördom dyker tyvärr alltför ofta upp såväl i debatt som när resurser fördelas från statsmakten. Om inte humanioras roll i dagens samhällsomdaning kan bekräftas genom ökade resurser för våra studenter, om inte de utbildningar vi erbjuder ses som annat än förfinad ”kultur” och ”bildning”, då kommer inte heller den sociala snedrekryteringen att förändras. Endast de unga människor som genom familj, släkt, vänner och tradition har klart för sig att djupa kunskaper om Vergilius eller avancerade förmågor i datalingvistik faktiskt öppnar dörren till både jobb, nätverk och kompetens kommer att våga ge sig i kast med humaniora.
Slår dubbelt mot humaniora
Den sociala snedrekryteringen slår dubbelt mot humaniora; dels genom små resurser vilket inte motiverar ungdomar utan studietradition att genomföra sina studier, dels genom att kunskaperna blir förbehållna redan väletablerade social skikt. Risken är stor att politiken cementerar ett nytt klassamhälle och att därmed göra Sverige mindre innovativt.
Som dekaner för humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet tycker vi att det är överraskande att den politiska debatten om högskolan hellre fastnar i publikfriande ideologiska piruetter baserade på anekdotisk evidens kring enskilda tillsättningsärenden eller enstaka kurstillfällen vid någon av landets nästan 50 universitet och högskolor, än fokuserar på de brännande frågor som rör landets framtida kunskapsutveckling.
Ett viktigt steg
I det nygamla hus vid Näckrosdammen där Humanistiska fakulteten flyttar in i början av år 2020 kommer fakultetens alla ämnen, utbildningar och forskningsområden att finnas på samma plats. Vi ser det som ett viktigt steg i arbetet att öppna upp för presumtiva studenter – oavsett familjebakgrund – som längtar efter att fördjupa sina intressen och specialisera sig inom de humanistiska domänerna. Det är så ett samhälle utvecklas och bibehåller sin förmåga till självreflektion. Det är så kunskap och sanning vårdas i ett samhälle där populism och nivellering vinner terräng.
Marie Demker
dekan, Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet
Göran Larsson
prodekan, Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet
Åsa Wengelin
vicedekan, Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet