Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Lisa Thanner

Hoppet om ett parkeringsfritt city

Kultur Om inga bilar fanns längs Vallgraven, hur skulle stråket då kunna utvecklas? I tredje och sista delen av sin artikelserie drömmer Mark Isitt om en plats i solen.

Låt oss först reda ut begreppet.

Ett torg är en öppen plats, ursprungligen motiverad av handel men idag främst en umgängesyta.

Således är Kungstorget inget torg.

Inte Grönsakstorget eller Fisktorget heller.

Dessa är platser.

Parkeringsplatser.

Och inte för att skryta men ingenstans hittar du lika stiliga parkeringsplatser som i Göteborg.

Jag promenerar längs Vallgraven. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Går samma väg som våra hårt arbetande konsulter marscherade i mars (se artikel två), men då låg här drivor av smutsgrå snö och nu ligger här drivor av snövita göteborgare. Sommaren är här! Åtminstone på den södra sidan. Här på den norra är det bara jag, en bänk med a-lagare och dryga hälften av citys 1 200 gatuparkeringar. Här är det vinter året runt.

För så vill kommunledningen ha det. Förmodligen tycker man att man gör göteborgarna en tjänst, man utvinner parkeringsplatser i centrala lägen så att stan ska fortsätta leva och ha hälsan – ”Utan bilen stannar Sverige”, ”Rörlighet är vägen till utveckling” och allt det där. Men effekten är den motsatta.

Genom att tränga in 669 p-platser längs Vallgraven har man effektivt dödat allt folkliv. Inte ens om du hemskt gärna ville hålla en picknick här skulle det vara möjligt, för du skulle inte få plats. Såvida du inte la 25 spänn i p-automaten förstås, och bredde ut filten i bilhavet och avgasångorna. Men du, håll dig inom linjerna.

Hade politikerna velat skulle de förstås ha kunnat lösa situationen med det samma. 669 p-platser är inte mer än halva P-Arken, däcket som flyter nere vid Skeppsbron, och bilarna är ju inte svåra att flytta, det är bara att vrida om startnyckeln. Men man vågar inte. Särskilt inte nu. Att mitt i en valrörelse förespråka p-fritt längs Vallgraven i en stad där 10 000-tals människor är beroende av Volvo, det anses förmodligen en smula riskabelt.

Och ändå rör det på sig. Men inte i syfte att värna folklivet. Trängselskatten är nu klubbad, en åtgärd som förväntas begränsa trafiken i centrum med runt tolv procent och finansiera stora satsningar på kollektivtrafiken. Och den nya p-normen (antalet platser) spås bli strängare än den nuvarande. För att man måste. Skälen är rent samhällsekonomiska – om inget görs riskerar bilstaden Göteborg stå tämligen still inom något decennium eller två. Problemet är globalt; den dag oljan börjar sina och bensinpriserna börjar skena och folk inte längre anser sig ha råd att ta bilen till jobbet, då är det absolut nödvändigt med ett utbyggt kollektivtrafiksystem.

– Bolånekraschen i USA gav en föraning, säger Christer Ljungberg, trafik- och samhällsplanerare och VD på konsultbolaget Trivector. På kort tid hade oljepriset höjts och bensinen blivit dubbelt så dyr. Då tvingades många amerikaner välja, ”Ska vi betala på huset eller ska vi sätta oss i bilen och köra till jobbet”. För att undvika sådana sammanbrott är det nödvändigt att våra städer blir mindre bilberoende. Särskilt Göteborg, som är något av Sveriges Los Angeles.

Jag klockar mig själv. Från Kungsportsplatsen tar det 0:57 till Saluhallen, 3:28 till Grönsakstorget och 10:14 till Feskekôrka. Det där sista är på gränsen, åtminstone om man ska förlita sig på stadsplaneringens mest rudimentära riktlinjer som säger att promenader över fem minuter brukar få folk att fingra efter bilnycklarna.

Hur frekventerade kan de här torgen egentligen bli om man tar bort alla parkeringarna?

Ganska proppfulla, tror jag. Åtminstone mellan mars och december. Så lång är utomhussäsongen i Nyhavn och längs Vallgraven finns minst lika bra förutsättningar: ett vattennära läge, södersol, högkvalitativ arkitektur. Dessutom är stråket förhållandevis intakt. Visst, gator och torg har breddats och asfalterats; bryggor, planteringar, lyktstolpar och pollare har tagits bort; bristen på folkliv har lett till fylleri och prostitution. Men få av ingreppen är av det slag att de inte kan göras ogjorda. Undantaget Bazar Alliance förstås. Jag blundar när jag går förbi. Istället för en brokig rad av ornamenterade tegelhus fulla av småaffärer och restauranger med skyltfönster och flaggor och blockbokstäver målade direkt på fasaden står här idag – en betongkloss. Solitär, renrakad och precis så ointressant som ett hus kan tillåtas vara där ingen (nykter) människa förväntas uppehålla sig.

Ändå är det förstås Kungstorget som har de bästa förutsättningarna. Dels genom sin närhet till kundunderlaget på Avenyn, dels genom sin spektakulära Saluhall. Crystal Palace i London var förebilden, byggnaden från 1851 som klassas som den moderna arkitekturens startskott, men Saluhallen är inget tjusigt palats utan en tjusig bruksbyggnad och därmed mycket göteborgsk i sin framtoning. Överraskande är den också där den dyker upp, svällande stor intill den täta 1600-talsstaden, men alldeles lagom i relation till det vidsträckta torget. Världsklass! Nästan. För en sak saknas; borta är den hästskoformade basarlänga som förr inramade platsen. Den som förvandlade torget till rena amfiteatern – en scen för folklivet. Klart att den ska återuppstå. Arrangera en arkitekttävling, bygg en modern motsvarighet, fortfarande med försäljning åt båda håll så att kajen och bastionsspetsen aktiveras. Och gör omedelbart om gatan till en så kallad ”gårdsgata”, där parkering är förbjuden men biltrafik är tillåten på de gåendes villkor. Hela vägen från slussen vid Drottningtorget fram till Skeppsbron. Och hämta mig en kall öl medan du håller på.

Allra sämst förutsättningar har Fisktorget. Vilket kan vara svårt att föreställa sig efter att du just stått och begrundat Grönsakstorgets lappade asfalt. Grönsakstorget ser verkligen bedrövligt ut. Grönsakstorget skulle må gott av en ikonbyggnad av Feskekôrkas kvalitet. Men samtidigt har Grönsakstorget åtminstone två tillgångar som Fisktorget saknar. Det har en makalös utsikt – du ser hela vägen bort till Storan och till Haga och upp till Vasaplatsen och universitetet. Och det har värme. I massor. Länge. Det är som om torgets sydvästliga orientering helt styrts av solens himlafärd.

En uteservering här och intilliggande lärarhögskolans salar skulle gapa tomma innan du ens hunnit hålla ett kvartssamtal.

Vad som sänker Fisktorget och Rosenlund är dess ödslighet. Att de prostituerade hänger just här är ingen slump; efter arbetstid är det tomt i kontorsklossarna och på parkeringsplatsen finns det alltid gott om plats att göra affärer. Sannolikheten att respektabla medborgare som du och jag skulle komma och störa är dessutom försvinnande liten eftersom här inte finns något anständigt som lockar. Promenaden från Kungsgatan är inte lång, bara ett par minuter, men gatan som leder hit är så trist att den inte ens har ett namn – den kallas Hvitfeldtsplatsen efter trafikkorsningen en bit bort. Med sådana förutsättningar spelar det ingen roll att brisen från Kattegatt känns salt som Evert Taube och att det arkitektoniska kollage som kallas Feskekôrka är ett av Göteborgs främsta turistmål. Klick, klick, snabbt iväg.

– Hela området har karaktär av bakgata, konstaterar Rune Elofsson, arkitekt på Stadsbyggnadskontoret, vars huvuduppgift just nu är att se över Rosenlundsområdet. Han redogör för en hel drös åtgärder varav två står ut som särskilt angelägna: 1) glasa in arkaderna där de prostituerade står och huttrar för att lyfta fram butikerna och tydliggöra gaturummet; 2) bygg en gångbro från Haga.

– I den här delen av stråket fyller nämligen Vallgraven sin uppgift som försvarsanläggning, suckar Elofsson. De befintliga broarna är getingmidjor, få folk från Haga spontanbesöker Feskekôrka.

Men frågan är om de ingreppen räcker. Möjligen blir området tryggare, möjligen flyttar sexhandeln någon annanstans, men platsens potential som publikmagnet frigörs knappast. Kôrkan kommer ändå glida omkring där på kajen som en herrelös fullriggare, på drift mellan två parkeringsplatser. Vore det inte bättre att helt och hållet bygga bort de där p-platserna? Bygg bostäder där istället! Lägenheter av alla storlekar, för singlar, par, barnfamiljer och fotbollslag. Bygg i samma tillåtande anda som stadsarkitekten Carlberg ritade Feskekôrka, lika fritt och våghalsigt som måsarna sveper omkring där uppe på västanvinden. Först då kommer området kunna befolkas även efter det att kontorsråttorna låst, larmat och lämnat med en orolig blick över axeln.

Det där sista är särskilt viktigt. Bara ett par hundra meter härifrån ska Skeppsbron snart exploateras. Vem vågar gå hem via Rosenlund så som här ser ut idag?

Av alla jag talat med inför den här artikelserien påtalar samtliga Vallgravsstråkets potential och vikten av en förändring. Oavsett om de är tjänstemän eller professorer på Chalmers eller intendenter på Stadsmuseet eller arkitekter med egen verksamhet. Till och med de man förväntar sig ska vara emot ett p-förbud applåderar idén:

– Ta bort parkeringarna längs Vallgraven nu! säger Magnus Ersman, näringspolitisk chef på Fastighetsägarna. Hela det här stråket bör självklart vara en social umgängesyta med butiker och serveringar och lätta paviljonger. Det skulle vi och våra hyresgäster gärna se.

Anneli Hulthén är däremot mer inlindad i sin respons. Jag tror mig veta var hon står i frågan, hon framstår inte direkt som någon bilkramare (hon är ju ute och cyklar mest hela tiden – bokstavligt talat, förstås). Men oj vad hon passar sig för att framstå som bilfientlig.

Är bilinvasionen Göteborgs största stadsplaneringsproblem?

– Nej, svarar hon bestämt. Det största problemet är att staden redan finns. Hade man planerat en ny stad skulle man sett till att de stora motorvägarna – E6/E20 och nya allén – hade gått runt istället för igenom.

Något jag tolkar som ett ”ja”.

Står stadens trivsel och en fungerande bilindustri i konflikt?

– Nej, svarar hon lika bestämt. De skulle kunna göra det om man har inställningen att allt som heter bil är fult, men det har inte vi.

Något jag tolkar som ett ”jo, man ger med ena handen och tar med den andra.”

Kommer vi att parkera bilen i city även i framtiden?

Nu blir hon tyst någon sekund.

– Om man räknar in befolkningsökningen, om urbaniseringen fortsätter… Nej, jag tror faktiskt inte det. Snart kommer markvärdena att vara så upptrissade att tomterna måste ges ett vettigare användningsområde.

Något jag tolkar som att det finns hopp.

Mest läst