Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hon vill vagga vuxna

Sedan i december har konstnären Helena Roos nästintill bott i Galleri Konstepidemin. Här har hon fyllt väggarna med serieliknande dagboksfragment.
- Jag vet inte varför men jag bara gillar svartvitt. Det har jag alltid gjort och det går igen i allt, säger Helena Roos som slagit sig ned på en stol i galleriet där hon jobbat med sin nya utställning.
Hela hennes uppenbarelse illustrerar vad hon just sagt: ljust hår, kraftigt ifyllda ögonlinjer, kläder helt i svart förutom kjolens vita prickar. Hemma i Majorna har hon dessutom två svarta labradorer och en svartvit katt - samt en katt som bryter av med sina gråa inslag. Det sistnämnda djuret har hon förbarmat sig över.
Runt henne lugnar citat som "slumra älskling trygg och nöjd som fågeln i sitt bo" intill stora väggmålningar i serietidningsestetik. En kvinna gråter en svart flod. En annan kurar under kärlekens skadeverkningar. En man suger på ett kvinnobröst. Blommor. Hästar. Spindelväv. Allt är svartmålat direkt på den vita väggen.
Helena Roos är sedan tidiga tonår en flitig dagbokskrivare. Hennes arkiv med privata dokument är en viktig källa till bilderna, berättar hon.
- Men det är inte så att jag fläker upp hela mitt liv. Jag försöker få en poetisk känsla i mina berättelser och länkar ofta in musik eller text för att ge dem mer styrka och laddning.
En utgångspunkt för utställningen är ett kluvet tillstånd hon befunnit sig i men inte vill gå in på närmare, känslan av att vara glad men ändå olycklig. I sin mammas gamla sångbok från 40-talet hittade hon ett passande ackompanjemang till bilderna i form av texten till en obetitlad vaggvisa. Det är ur den hon har hämtat citaten på väggarna.
- Men jag har tagit bort ett par rader om det lilla barnet. Jag vill att det ska vara en vaggvisa för en vuxen människa, för den som är jag.
Helena Roos är sömmerska från början och har också sysslat mycket med textiltryck. Men sedan mitten av nittiotalet, då hon började måla och sökte till Valands konstskola, har hon varit inne på samma spår: att blåsa upp mindre skisser i storformat.
Hemma i lägenheten gör hon teckningar som hon för över på plastfilm. Med hjälp av en overheadapparat projicerar hon dem sedan på väggen och målar av dem med svart väggfärg.
- Jag älskar overhead och har köpt en liten laptopversion som ger mycket skarpare bild, säger hon förtjust.
Hon visar den behändiga manicken och berättar att den väckte stor misstänksamhet när hon tog med den till Mexiko, dit hon och bland andra Midaircondo bjudits in förra året för att representera kulturlivet i Västra Götaland.
- De undersökte den med flera knarkhundar innan jag fick komma in.
Härom månaden väckte Helena Roos också visst rabalder i Stockholm. Hennes väggmålning på Sturehof på temat otrohet innehöll både manliga och kvinnliga blottade könsorgan och lär ha skadat aptiten hos flera gäster. Nu är de mest privata delarna övermålade och försedda med ordet censur.
- Jag blir bara lite trött av att det varit så mycket snack om bilden och förstår inte varför den skulle vara så provocerande. För mig är den här utställningen mycket mer känsloladdad.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.