Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
974288.jpg

Bild: Bild: Metro-Goldwyn-Mayer

Hobbit: En oväntad resa

Filmrecensioner Första filmen av tre om Bilbo där Gollums återkomst är största behållningen.

Film

Hobbit: En oväntad resa

Regi: Peter Jackson

Med: Martin Freeman, Ian McKellen, Richard Armitage m fl

USA/Nya Zeeland, 2012 (2 timmar 49 min)

När jag gick i lågstadiet kunde det ta mig närmare en timme att gå till skolan, trots att den bara låg några hundra meter hemifrån. Saker längs med vägen fick mig att glömma vart jag var på väg. En container med gamla uttjänta lysrör att slå sönder. Gungorna i lekparken jag passerade. En rolig sten. Ofta hade jag fantastiska förklaringar till varför jag tagit så lång tid på mig – dock inga som omfattade orcher, vättar och alver. Däremot hade jag som åttaåring den begränsade benlängden gemensamt med dvärgtruppen som tillsammans med Bilbo och Gandalf följs åt under den vandring som utgör första delen i Peter Jacksons Hobbittrilogi. Och kanske är det en del av förklaringen till att han tio år efter Sagan om ringen-filmerna var övertygad om att lyckas överföra även den relativt tunna boken om Bilbos äventyr till hela tre filmer – med korta ben kommer man inte så långt (för att parafrasera Peter Parkers farbror Ben).

Hobbit utspelar sig före tiden kring Sagan om Ringen, Bilbo är ännu en ung spoling (kring 50) och ägnar dagarna åt att röka pipa utanför sin håla i Teletubbyland då han en kväll får oväntat besök. Och det är här man ges en föraning om hur Jackson tänkt få 120 sidor av bokförlagan att räcka filmen ut. 13 dvärgar i sällskap med Gandalf dyker oinbjudna upp i en scen som är ungefär fem gånger längre än man bett om: Vi får se 1) i princip varje dvärg knacka på, 2) Bilbo se perplex ut, och 3) dvärgarna en efter en tömma skafferiet på mat och glufsa i sig. Det är festligt, fullsatt – och ganska fruktansvärt i något slags Ronja Rövardotter-fryntlighet. Men dvärgarna är inte enbart där för att äta Bilbo ur huset. Sedan de för länge sedan fördrevs från dvärgriket Erebor har de ruvat på hämnd mot draken Smaug och Bilbo övertalas snart av Gandalf att följa med på expeditionen under ledning av dvärgprinsen Thorin Ekenskölde.

Och det tar sig faktiskt. Även om de många striderna med otrevliga orcher, vanskapta vättar och tramsiga troll längs med vägen är mer röriga än direkt episka så lyckas Peter Jackson fylla ut vandringen mot Ensamma Berget och Smaug över förväntan. Några nya, särskilt minnesvärda Tolkienkaraktärer får man däremot inte stifta bekantskap med. Martin Freeman i titelrollen gör egentligen inte mycket väsen av sig, han har snarare i uppgift att häpet reagera på det han och vi får bevittna – som en The Office-Tim i en värld av Garethar. Och bland övriga typer är det främst Storvättens likhet med Freddie Wadling man slås av.

Nej, det är Gollums återkomst (eller snarare tvärtom tidsmässigt) som är den stora behållningen här. Det har förhandspratats mycket om den nya tekniken med dubbla antalet bilder per sekund och vad det har gjort med synintrycken. Och det stämmer, det som sagts om hur de knivskarpa detaljerna får åkningar och scenerier att likna Hem till gården på ett ganska ocharmigt, tv-aktigt sätt. I stället är det i Gollums ansiktsdrag som tekniken görs verklig rättvisa. Komplexiteten kring det rörande och samtidigt motbjudande i hens tragiska karaktär har aldrig varit mer tydlig, hur motsägelsefullt det än kan låta.

Mest läst