Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Hits och pinsamma låtar

    MUSIK: Eric Gadd firar 20 år som artist. Han gör det med ett hitspäckat samlingsalbum som rymmer även de pinsamma stunderna.
    Det är tomt inne på Elite Plazas eleganta bar på Västra hamngatan. Men exakt klockan 14 släntrar Eric Gadd in och hälsar artigt.
    Vi skulle egentligen ha träffats på Storan dagen före, men Eric Gadd bad att få skjuta på intervjun när han med kort varsel insåg att sångerna inte satt som de skulle inför turnépremiären senare samma kväll. Att bjuda publiken på en halvrepeterad konsert var inget alternativ. Eller, för den delen, att bara strunta i en intervju.
    Sveriges gamle soulkung är nämligen lika stolt som han är ödmjuk. Den tidigare rastlösheten och oförankrade självsäkerheten har ersatts av en grundmurad trygghet, ett slags inre säkerhet som gör att Eric Gadd gärna öppnar nya samlingsplattan med sin allra första singel Ett ensamt hjerta, trots att det är en av de sånger han ägnat halva livet åt att förtränga.
    Det berättar Eric Gadd när han under en timme går igenom de sånger som betytt mest för honom och hans karriär genom åren. Så. Vi tar dem i tur och ordning.

    >Ett ensamt hjerta (från albumet Hello, 1987)
    - Min debutsingel med allt vad det innebär. Under många år, egentligen ända fram till nu, var detta en låt som jag inte kunde lyssna på utan att skämmas. Det är så tydligt att min ambitionsnivå vida överstiger min kunskapsnivå. Dessutom spelade vi in en musikvideo i SVT:s regi, där jag ligger på hatthyllan i en tågkupé och läppsynkar mig igenom hela låten.
    > Are you happy (från albumet Hello, 1987)
    - En extrem Minneapolispastisch, men när Prince var på Café Opera 1987 var det bara den här låten som han dansade till. Jag stod en bit bort och tittade. Det kändes oerhört stort. På gamla Alexandras försökte jag dyka på honom med singeln och säga "du dansade till den här för några dar sedan" men vakterna bara tryckte bort mig.
    > Bara himlen ser på (från albumet Hurra du lever pang du är död, 1989)
    - En av mina bättre låtar och en av publikens absoluta livefavoriter. På varje konsert är det någon som ropar efter den. Det blev lite rabalder när låten kom för vi samplade in stönande ljud från en porrfilm, men de flesta reagerade inte utan trodde att det var en hund som gläfste. Jag har funderat på att fräscha upp låten i en ominspelning.
    > Do you believe in me (från albumet Do you believe in Gadd, 1991, eller "gula skivan" som Gadd själv kallar den)
    - Det här var mitt verkliga genombrott och den låt som betytt mest för min karrär. Den ploppade upp i huvudet när jag satt och frös på Sandsborgs t-banestation, två hållplatser från Gullmarsplan. I stället för att ta tåget sprang jag hem och skrev ned hela låten, både vers och refräng bara rätt upp och ned. Jag hörde till och med de konstiga funkpartierna i huvudet. Men så brukar det gå till, mina låtar trillar på mig i de mest otänkbara situationer.
    > Wish I (från albumet On Display 1993)
    - Detta är en låt som jag fortfarande inte kan förstå riktigt vad den handlar om, vilket gör att jag aldrig tröttnar på den. Den är ett mysterium. Om man lyssnar noga så handlar låten om att förlora någon, men jag har inte varit med om en sådan nära förlust i verkliga livet. Kanske rör det sig om någon inre person som dött ur ett jungianskt, inre perspektiv, jag vet inte ...
    > My personality (från albumet The right way, 1997)
    - Det här är en viktig låt för mig, den handlar om att sätta ner foten och hitta den där svåra balansen i livet mellan överdrivet självförtroende och förödande självkritik. Dessutom är detta är min bäst säljande platta (180 000 ex) och den som jag slog igenom med i Danmark. Tack vare The right way fick jag göra många väldigt roliga spelningar i Danmark där publiken ofta, ja, rör på sig lite mer än i Sverige.
    > Eye of the Spirit (från albumet Spirit, 1999)
    - Inte den stora hitsingeln kanske men en väldigt speciell låt. Jag hade nyligen börjat med meditationsövningar och råkade somna i sängen i arbetsrummet. Plötsligt drömmer jag att en av mina körsångerskor sjunger låten. Jag hör hela låten med ackord och röster, lyckas väcka mig själv, sätter på fickminnet och skriver ned låten. Det var ganska coolt. Filosofen och buddhisten Ken Wilber, min husgud, har skrivit en bok som heter The eye of spirit och jag var väldigt mycket inne på hans filosofi just då. Det märks inte minst i texten som för mig är lite mystisk.
    Eric Gadd har gjort ytterligare tre plattor men efter en stunds funderande väljer han att skippa dem.
    Life support från 2002 och självbetitlade Eric Gadd från i våras ligger alltför nära i tiden för att han ska ha hunnit reflektera över dem. Och om albumet Floating från 1995 har han helt enkelt inget att säga.
    - Den är inte dålig på något sätt, en klassisk feelgood-platta, men sångerna betyder ingenting specifikt för mig.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.