På onsdag, ska riksdagen fatta beslut om huruvida Sverige ska erkänna Västsahara som stat eller inte. För första gången ser det ut att finnas en parlamentarisk majoritet i Sverige för ett erkännande. Sverige blir då det första land i västvärlden att erkänna Västsahara och att därmed sätta press på Marocko att upphöra med den illegala ockupationen av grannlandet Västsahara.
Västsahara är ockuperat av Marocko sedan 1975. Ockupationen strider mot konventioner och beslut från såväl FN som Internationella domstolen i Haag, och det är väl dokumenterat att västsaharierna utsätts för förtryck, godtyckliga fängslanden utan rättegång, våld, tortyr och förföljelser. Därför borde de länder som vill försvara folkrätten och värna FN:s beslut om att Västsahara måste avkolonialiseras sätta press på Marocko. Men Marocko utsätts inte för sanktioner eller andra påtryckningar från omvärlden. Tvärtom gynnas Marocko på flera sätt; bland annat genom förmånliga handels- och fiskeriavtal med EU, genom att den folkomröstning om självständighet som västsaharierna blivit utlovade ständigt fördröjs och genom att FN-styrkan på plats inte tillåts ha i uppdrag att övervaka brott mot mänskliga rättigheter.
Gör pengar på ockupationen
Många EU-länder gör ekonomiska vinster på ockupationen, bland annat genom att köpa grönsaker och fisk som Marocko tillskansar sig från den ockuperade delen av Västsahara. Därför är det symptomatiskt att det också är EU-länderna som väljer att inte erkänna staten Västsahara. Cirka 80 länder i världen har erkänt Västsahara, men om Sverige ställer sig bakom ett erkännande vid nästa veckas riksdagsbeslut kommer vi bli första medlemsstat i EU att göra det. För västsaharierna har erkännandefrågan stor betydelse. Ett erkännande av Västsahara är ett konkret underkännande av Marockos ockupation. Det är särskilt viktigt att EU-länder ansluter sig till denna linje för att sätta press på Marocko att lämna tillbaka området till dess befolkning.
Två argument mot
I Sverige förekommer främst två argument emot att erkänna Västsahara. Det första argumentet handlar om att vi inte har en tradition av att erkänna länder som till exempel inte har en regering med kontroll över territoriet. Detta argument är dock felaktigt. Vid ett seminarium om erkännandefrågan tidigare i år klargjorde Ove Bring, professor och erkänd expert i folkrättsfrågor, att det inte finns några principiella hinder för Sverige att erkänna Västsahara. Visserligen kontrollerar Västsaharas exilregering bara cirka en tredjedel av territoriet, men det beror på Marockos folkrättsstridiga ockupation. I den befriade delen av Västsahara finns dessutom en fungerande provisorisk huvudstad, Tifariti, och exilregeringen är erkänd av FN som den officiella representanten för Västsaharas befolkning, vilket ytterligare stärker argumentationen för ett erkännande.
Bring hänvisar till att Sverige tvärtom tidigare har erkänt länder med liknande problematik, till exempel Bosnien. Detta trots att Bosnien inte hade kontroll över hela sitt territorium, med argumentet att Bosnien var ockuperat av den serbiska armén och därför inte kunde ha den sortens kontroll.
Byråkratiskt hinder
Det andra argumentet som används i den svenska debatten är att oppositionen i Sverige inte ska driva fram erkännanden utan att det ska vara regeringens ansvar. Att hänvisa till denna typ av formaliafrågor är dels ett sätt att låta byråkrati sätta hinder för vad en majoritet av våra folkvalda önskar, dels ett sätt att blunda för vår grundlagsordning som säger att regeringen är underställd riksdagens folkvalda.
Samtliga oppositionspartier har i utrikesutskottet ställt sig bakom ett erkännande, och riksdagsbeslutet i morgon, onsdag, kan bli historiskt. Det finns även flera borgerliga politiker som under de senaste åren anslutit sig till erkännandelinjen. Allt fler ser att detta inte behöver vara en fråga om svensk blockpolitik, utan en fråga om att värna folkrätten och göra en insats för en demokratisk utveckling i nordvästra Afrika. Nu har Sverige möjligheten att bli det första land i EU och i västvärlden som har fått nog av 37 år med Marockos ockupation och förhalningar av fredliga lösningar.
Julia Finér
ordförande Emmaus Stockholm
Birgitta Göransson
ordförande Emmaus Sverige
Västsahara är ockuperat av Marocko sedan 1975.
FN betraktar Västsahara som Afrikas sista koloni.
Marocko har byggt en 200 mil lång militär mur genom Västsahara. Den omges av ett av världens mest minerade områden.
Över 160 000 flyktingar uppges bo i de västsahariska flyktinglägren i södra Algeriets öken.
Emmaus Stockholm skickar kläd- och matbistånd till flyktinglägren.
Nyligen ställde sig utrikesutskottet bakom ett betänkande som innebär att Sverige erkänner Västsahara som stat.