De träffades för första gången på en middag. Lägligt nog på Alla hjärtans dag. Så sa det också klick direkt mellan fastighetsmäklaren Hans-Göran och gruppchefen Varinia. De blev ett par och allt var frid och fröjd. Ända tills hon i början av 2010 flyttade in hos honom, i en trerummare i Linnéstaden.
– Huset var från 1920-talet och lägenheten för mörk och dåligt planerad. Jag trivdes inte. Jag gillar stora ytor och ville ha mer utsikt, förklarar Varinia Montero.
De började genast se sig omkring efter ett annat boende. Såg att det fanns en bostadsrätt ledig på Högsbogatan, nära Kungsladugård, i ett av sex nya flerfamiljshus. Den var på 95 kvadratmeter med fyra rum och kök och fanns högst upp på nionde våningen.
– Vi hade en kravlista. Lägenheten skulle vara ljus och modern med många fönster. Och så skulle det finnas bra cykelvägar i närheten. Men eftersom huset inte var färdigt fanns det bara en ritning och några datorbilder att titta på, minns Varinia.
Men det räckte. Paret gillade rymden och den öppna planlösningen där köket och vardagsrummet gick ihop med loggian, den inglasade uteplatsen. Att husets egen terrass fanns nära nog utanför dörren gjorde inte saken sämre. Det var bara att slå till.
– Men det var dyrt för att vara en lägenhet i Högsbo. Vi betalade 3,1 miljoner med alla tillval, från spegeldörrar och kakel till klinkers och köksluckor, vitvaror och glasmosaik. Månadsavgiften är cirka 5000 kronor plus garaget som kostar en tusenlapp, berättar Hans-Göran Helin och visar oss in i hemmet.
Hallens ekparkett leder välkomnande in till ytorna där köket övergår till vardagsrum. På vänster hand finns ett litet väggmonterat bord för två, som ersatt den tänkta originalinredningens mindre smäckra skänk med luckor. Till höger breder vardagsrummet ut sig med fåtölj, grå schäslongsoffa och platt-tv. Längst bort i det avlånga rummet står ett bastant matsalsbord i mörkt trä. Nästan alla möbler köptes till den förra lägenheten och fungerar minst lika bra här.
– Det blev ingen större omställning att flytta hit. Det här är ganska nära stan. Allt finns på promenad- och cykelavstånd, säger Hans-Göran medan Varinia fortsätter:
– Men om vi ska äta ute får vi förstås planera mer än i Linné. Det är också lite långt till mataffärerna och det kan vara lite ödsligt här. Men vi trivs bra. Nu har vi bott här i två år.
Loggian kan erbjuda morgonsol och är ett inglasat hörnrum med klinkersgolv, kamin och två små korgsoffor. Lägenhetens hjärta om man så vill.
– Här sitter vi och läser, äter frukost och dricker kaffe. På nyår kan vi se Lisebergs fyrverkeri och på sommaren luftballonger, berättar Varinia Montero målande och blickar ut över Kungsladugård, Slottsskogen och Änggårdsbergen.
Vägg i vägg med loggian finns det gemensamma sovrummet och strax intill Varinias eget lilla krypin. Paret valde nämligen att ha varsin privata sfär och i hennes finns en sittvrå samt hyllor med prydnadssaker, böcker och familjefoton. Det är härifrån som hon ofta pratar i telefon med släkten i Venezuela.
Hans rum är mer belamrat och rymmer förutom bokhyllor och ett litet skrivbord även en racercykel och ett elpiano. På ena väggen hänger tre akustiska gitarrer. Det senare är ingen slump. Hans-Göran har gått Musikhögskolan, arbetat som gitarrlärare och skriver egen musik.
Utanför hans lya finns hallen med tillgång till en walk-in-closet och två badrum, det ena mer välutrustat med duschkabin, tvättmaskin och torktumlare. På en vägg tronar en handbyggd elvasträngad altgitarr och alldeles vid ytterdörren finns en pekskärm. En styrcentral med många olika funktioner.
– Den fungerar som porttelefon och visar ett foto av den som ringer på. Man kan också se nyheter, boka tid i tvättstugan och kolla väder och kollektivtrafik, skicka meddelanden till bostadsrättsföreningen och använda den som kalender. Den visar också vilken miljöpåverkan vår egen förbrukning av el och vatten ger, beskriver Hans-Göran Helin och studerar den lilla skärmen.
Så är också fastigheten ett modernt lågenergihus som värms upp med bergvärme och vindkraft i kombination med direktverkande el. Den har en värmetrög stomme och extra tjocka betongväggar samt ett fläktsystem med återvinning.
Sammanlagt rymmer de sex nya höghusen på Högsbogatan 193 lägenheter. Men alla är inte bostadsrätter. Hälften av fastigheterna består av hyreslägenheter vilket från utsidan avslöjas via Wallenstams måttfulla logotyp vid entréerna.
– Jag trivs väldigt bra i hyresrätt. Man betalar sin hyra och behöver inte fixa och dona. Om något pajar är det bara att ringa. Det är en viss trygghet, tycker Emelie Brudal några nummer längre ned på gatan.
Hon visar in i tvårummaren som hon bott i sedan i somras. Även här är planlösningen öppen med ett rustikt kök som domineras av ett rejält matbord med tillhörande vita stolar. Bordet pryds av en vaxduk med det klassiska mönstret Picknick som formgivaren Marianne Westman skapade för Rörstrand på 1950-talet.
Emelie sitter ofta vid det välstädade skrivbordet i vardagsrummets ljusa burspråk. Hon läser till präst och är dessutom engagerad i stadsdelsnämnden för områdena Askim, Högsbo och Frölunda.
– Hyresnivån är relativt hög här men man får mycket för pengarna. Det är nybyggt, öppet och ljust. Jag gillar den här typen av lägenhet. Och så är det centralt. Allt finns nära utan att man behöver bo mitt i stan.
Även sönerna Theo och Simon gillar området. Deras rum är litet men sväljer ändå en våningssäng, två skrivbord och ett litet akvarium. Själv sover Emelie i vardagsrummet, i den svarta soffan som egentligen är en riktig säng, vilket fungerar bra. Däremot skulle hon helst velat ha ha en större frys och plats för fler garderober. Klädkammaren i hallen rymmer både städskåp och massor av plagg.
Men vad är det för svart liten burk som sitter på insidan av ytterdörren? Jo, den fungerar som reservnyckelsbehållare och har ett lås på utsidan som endast kan öppnas av fastighetsskötaren. En listig lösning för att slippa behöva strula med nycklar eller sitta hemma och vänta.
– Jag trivs bra i Högsbo. Men det verkar vara svårt för folk att hitta hit, även med hjälp av GPS. Och när man ska köra härifrån blir det något fel. I stället för att svänga mot centrum vill navigationssystemet att man ska köra in i bron, skrattar Emelie Brudal.
