Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Arnstad och sd

Att bygga debatten på kunskap har visat sig vara ett dokumenterat fungerande sätt att motverka rasismens politiska triumf, skriver Henrik Arnstad. Bild: Arkivbilder: TT

Henrik Arnstad: Fem myter om SD och invandringen

Nöjesartiklar Problemet med gissningar är att de ofta upprepas av andra opinionsbildare och på så sätt går från att vara fria tankar, till att bli myter och till sist allmänt accepterade sanningar, skriver Henrik Arnstad och tar forskningen till hjälp för att krossa fem myter om SD, Sverige och invandring.

I spåren av Sverigedemokraternas framgångar kommer en oundviklig gissningstävlan om vad framgången beror på, hur den kan hejdas och framför allt – hur stort partiet kan bli. Denna offentliga gissningslek borde i betydligt högre grad ställas mot forskning. Till stora delar behöver vi inte gissa – vi vet, via existerande studier. Om vi vill veta.

Problemet med gissningarna är att de ofta upprepas av andra opinionsbildare och på så sätt går från att vara fria tankar, till att bli myter och till sist allmänt accepterade sanningar. Falska verkligheter uppstår och försvaras med argumentet att de utgör åsikten hos sanningssägare vilka står i konflikt med en verklighetsfientlig naivitet.

Jag har ägnat sommaren åt att läsa in mig på forskningen kring de frågeställningar som förekommer i dessa vanliga myter. Här är några av resultaten.

Myt 1: Den relativt stora flyktingmottagningen i Sverige är en viktig förklaring till SD:s framgångar. Om vi skulle ta emot färre flyktingar skulle svenskarna bli mindre oroliga, rasismen minska och därmed också det potentiella stödet för SD.

Det verkliga förhållandet synes vara raka motsatsen. Attityder angående både invandring och invandrare blir mer positiva i ett samhälle, när koncentrationen av invandrare är hög.

Det påpekar exempelvis sociologerna Mikael Hjerm och Andrea Bohman vid Umeå universitet, med hänvisning till internationell forskning (se exempelvis European Populism and Winning the Immigration Debate, forskarantologi redigerad av Clara Sandelind, University of Sheffield). Även statsvetarna M.V. Hood och Irwin L. Morris har visat att attityderna gentemot invandrare blir mer positiva, desto större andel av befolkningen de utgör.

Det bästa sättet att minska rasism skulle – i så fall – vara att fortsätta ta emot många flyktingar, eller kanske till och med öka mottagningen. Ju fler utlandsfödda som existerar i samhället, desto större chans till interaktion mellan dessa och infödda medborgare. Och dessa möten leder till personliga relationer, som minskar rasismens politiska möjligheter.

Framför allt är det helt fel väg att gå, att minska flyktingmottagningen. Inte bara humanitärt (och troligen också samhällsekonomiskt), utan även konkret politiskt gentemot rasistpartier som SD. En minskning av mottagningen skulle bekräfta SD:s politik, ge denna legitimitet och öka partiets storlek. Dessutom skulle färre invandrare i Sverige troligen innebära mer rasism. Detta bekräftas av länder som Norge, där invandringen är betydligt mindre än Sverige, men där rasismen – troligen just därför – funnit betydligt större legitimitet än i Sverige. Vilket i sin tur ledde till ett av de värsta terrorangreppen i vår tid.

Ett annat känt exempel är judehatet i Nazityskland, som nådde enorma proportioner och ledde till Förintelsen, trots att andelen judar i Tyskland 1933 enbart uppgick till några bråkdels procent av befolkningen.

Myt 2: De som röstar på rasistiska partier kan inte kategoriseras som rasister. Oftast handlar det om proteströster eller osäkerhet i tider av ekonomisk kris.

Forskningen visar att de flesta som röstar på rasistiska partier gör det av samma skäl, som gäller för alla partier: väljarna uppskattar partiets politik, i detta fall specifikt rasismen. Detta enligt statsvetarna Wouter van der Brug, Meindert Fennema, Sjordje van Heerden och Sarah de Lange (Amsterdams universitet), som stödjer sig på ett flertal internationella studier.

Forskningsresultatet bekräftas i studier av SD:s väljare. Det som är utmärkande för SD-väljarna är deras intoleranta och främlingsfientliga attityder, sammanfattar professor Peter Hedström och fil.dr. Tim Müller en vetenskaplig studie av SD-väljarna från valet 2014 (Right-wing populism and social distance towards Muslims in Sweden – Results from a nation-wide vignette study).

Ändå tillskrivs de som röstar exempelvis på SD andra förklaringar angående sitt politiska beteende. Exempelvis att de är manlig arbetarklass med låg utbildning som tillhör modernitetens förlorare. Tanken är inte helt utan stöd, det existerar en överrepresentation av sådana män bland de som röstar på rasistpartier. Men denna är ytterst liten (mindre än tio procent).

En annan tanke är att de som röstar på rasistpartier är proteströstare, de vill mest röra om i grytan och chocka befintliga politiska samhällseliter. Detta stämmer så pass att de som röstar rasistiskt ofta har mycket lågt förtroende för det politiska systemet. Men det behöver inte betyda att de aktuella väljarna inte vet vad de röstar på. Tvärtom, visar forskning.

Myt 3: Sverige var fram till nyligen ett etniskt homogent land. Den senaste tidens invandrare innebär något helt nytt och mångkulturellt som svenskarna har svårt att hantera. Detta måste vi våga börja debattera.

Det som utmärker Sverige sedan decennier tillbaka är motsatsen. Redan under andra världskriget blev Sverige ett flyktingmottagarland av enorma proportioner, samtidigt som våra grannländer tvärtom producerade flyktingar. Denna skillnad kvarstod till stora delar under efterkrigstiden, då Sverige tog emot stora mängder flyktingar, invandrare och arbetskraft från stora delar av världen. Detta särskilde Sverige från många andra europeiska länder, som fortsatt erfor att den egna befolkningen flyttade utomlands (inte sällan till Sverige).

Detta beskrivs i forskningsantologin Reaching a State of Hope: Refugees, immigrants and the Swedish welfare state, 1930–2000, redigerad av historikerna Mikael Byström och Pär Frohnert.

Genomgående har motståndet hävdat att just den dåvarande aktuella vågen av invandring var helt ny, jämfört med tidigare mottagning. Detta eftersom invandrare generellt – efter en besvärlig inledande tid – funnit sig tillrätta i det svenska samhället. Då tvingas motståndet hävda att de nya invandrarna är något fundamentalt annorlunda, än de tidigare.

I dag hävdas ofta att flyktingar från mellanöstern kommer att ta med sig sin konflikt till Sverige, ett argument som även hördes då människor från före detta Jugoslavien tog sig till Sverige under tidigt 1990-tal. Det skulle inbördeskrig på svensk mark mellan kroater, serber och bosnier. Så blev emellertid inte fallet.

Myt 4: Sveriges misslyckade integrationspolitik.

Ofta upprepas frasen Sveriges misslyckade integrationspolitik som en vedertagen sanning. Men under sommaren presenterades en internationell studie (Migrant Integration Policy Index) som visar på raka motsatsen.

Enligt denna studie är Sverige överlägset bäst i Europa på integrationspolitik, vilket inte borde överraska, eftersom Sverige har decennier av erfarenhet. Enligt undersökningen ligger Sverige i topp inom nästan alla statistiskt jämförda områden, däribland diskriminering, arbetsmarknad och familjeåterförening.

Myt 5: Sverige har blivit ett rasistiskt land.

I juli kom EU:s senaste statistiska genomgång av medlemsländerna vilken visar att Sverige skiljer sig markant från övriga EU i synen på utomeuropeisk invandring. Generellt uppskattar 34 procent av EU:s befolkning utomeuropeisk invandring, medan 56 procent är negativa. Därefter nämner rapporten specifikt Sverige:

"Sweden stands out as being the only country where a large majority of the population take a positive view of the immigration of people from outside the EU (66% for the total ‘positive’ vs. 31%)."

Statistiken förklarar varför debatten är så polariserad i Sverige, till skillnad från exempelvis våra grannländer, där det råder en betydligt mer negativ syn på invandrare. I Sverige är den antirasistiska demokratiska ideologin fortfarande ytterst levande, stridbar och folkligt förankrad.

Statistiken är också en möjlig förklaring till att det svenska rasistpartiet är betydligt mer radikalt än sina nordiska systerpartier, vilka utgörs av högerpopulistiska rörelser med grund ideologisk underbyggnad. SD däremot är ett parti sprunget ur den mörkaste svenska svartbruna historien och som – enligt en studie gjord av undertecknad – fortfarande utmärks av fascistisk ideologi. I Sverige är det helt enkelt betydligt mer radikaliserat att rösta rasistiskt, än i Europa generellt.

Den starka folkliga förankringen i demokrati och antirasism innebär dock inte att vi är säkra inför framtida SD-valframgångar. Siffran 31 procent negativa till utomeuropeisk invandring antyder en stor potential för SD att växa. Partiet har redan brutit sig bortom det generella glastaket för rasistiska partier, som normalt ligger på cirka 15 procent av valmanskåren.

Rasism är politik. Och som all politik kan den övertyga människor även utanför kretsen av redan övertygade. Adolf Hitler nådde inte makten via sitt judehat, utan genom att 1931–1933 fokusera på andra frågor, inte minst sociala. Framför allt var han 1933 en fullt lagligt och parlamentariskt tillsatt regeringschef i en västerländsk parlamentarisk demokrati. Det gjorde honom emellertid inte till demokrat. Däri ligger historiens viktigaste lärdom.

Slutsatser:

Ovanstående baseras på vetenskap, vilket därmed innebär att uppfattningarna inte står oemotsagda eller utgör sanningar. Vetenskap är inte vetenskap utan ifrågasättanden och debatt.

Ändå pekar denna forskning på viktiga och relevanta synpunkter, som förtjänar långt mer uppmärksamhet i konkurrens med de fritt utslungade åsikter, som alltför ofta utgör grund för det offentliga samtalet. Att bygga debatten på kunskap har visat sig vara ett dokumenterat fungerande sätt att motverka rasismens politiska triumf.

För det är rasismen som är det stora hotet mot vårt land, vår välfärd och vårt samhälle – inte de hanterbara utmaningar som invandringen utgör.

Henrik Arnstad är regelbunden medarbetare på GP Kultur. Författare till boken Älskade fascism : De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Recenserade senast Heléne Lööws bok Nazismen i Sverige 2000–2014.

Att bygga debatten på kunskap har visat sig vara ett dokumenterat fungerande sätt att motverka rasismens politiska triumf. För det är rasismen som är det stora hotet mot vårt land, vår välfärd och vårt samhälle – inte de hanterbara utmaningar som invandringen utgör, skriver Henrik Arnstad.

Mest läst