Helt hejdlös filmsatir om två fullblodsegoister

Ines arbetar hårt. Hon är managementkonsult, stationerad i rumänska Bukarest. Hemma i Tyskland har hon sin lyckligt omgifta mamma och en kanske mindre lycklig pappa, som trycker undan sin ångest genom att maskera sig och skämta, gärna så att det blir obekvämt för omgivningen.

Som så många andra arbetsnarkomaner tror Ines inte att hon behöver relationer utanför arbetet. Dessutom finns där något oförlöst mellan henne och pappan. Hon föraktar honom. Han föraktar sig själv. Och när det blir för mycket, åker han till Bukarest för att vara med sin dotter.

Det är grunden som tyska stjärnregissören Maren Ade bygger sin tredje långfilm på. Därmed är det också slut på psykologiska orsakssamband i filmen. Det är skönt att slippa förklaringsmodeller av typen pappa överger dotter, dotter blir överpresterande. Maren Ade håller dem för sig själv och ger oss istället en helt hejdlös film – en upplevelse utöver det vanliga, som säger allt det där som en tillrättalagd far-dotter-historia hade gjort. Och mycket mer.

En vaken skildring

För det är också en satir över den mansdominerade managementkulturen, där chefen nickar uppmuntrande till sina grabbar, när det är kvinnan som gjort en knäckande bra presentation. Det är en vaken skildring av ett urbant Östeuropa med växtvärk, som bygger lyxiga shoppingcentrum till en fattig befolkning, som i sin tur säljs som billig arbetskraft till resten av Europa. Det är också en lovsång till vardaglig improvisationsteater som botemedel mot depression.

Och så är det en berättelse om två fullblodsegoister som försöker bry sig om varandra. Pappans maskeringar och otydliga skämt sätter Ines kontrollerade arbetstillvaro ur spel. Och det är inte bara hon som är överkänslig, han gör allt för att förstöra de många mingel­partyn hon går på för att hålla strategiska möten.

När hon har nått bristningsgränsen sätter han in ytterligare en växel och klär ut sig till coachen Toni Erdmann, en man med bruna tänder och vad som liknar en irländsk setter på huvudet.

Den här delen av filmen, som utspelar sig i Bukarest, är genial. Sandra Hüller använder sin kropp som en envis akrobat för att göra Ines till den där hårt spända pianosträng som när som helst kan brista. Peter Simonischek är stillsamt provocerande i sitt anti-skådespeleri. Hans lufsiga uppenbarelse är alltid i ofas med omgivningen.

Filmens två andra delar, som utspelar sig under familjesammankomster hemma i Tyskland, saknar den känsla av absurd magisk realism som finns i Bukarest-delen. Jag är inte helt övertygad om att splittringen är bra för helheten, men vill samtidigt inte vara utan att ta del av pappans tråkiga vardag som musiklärare.

Den knasiga humorn stannar kvar i minnet

I Min pappa Toni Erdmann förädlar Maren Ade sin unika förmåga att visa hur våra nära relationer alltid har ett mått av skådespel i sig, som blottas i transporträckorna mellan våra livs scener. Det är inte bara den knasiga humorn som stannar kvar i mitt minne, utan också tystnaden när pappan och dottern sagt hej då, och det dröjer aningen för länge innan hissen kommer.

Emma Engström