Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 21
Csaba Bene Perlenberg - ledarskribent på GP.

Hellre statens pakt än pojkarnas

I det brutala mötet mellan verklighet och dröm, ett vuxen-måste mot ett barns måste, glömdes det övergripande ansvaret för barnen bort i vår upprördhet över ögonblickets obehag.

UPPRÖRDHETEN VAR STOR när Sydsvenska Dagbladet i februari rapporterade om, och snart kunde publicera en video på, en ordningsvakt som tillsynes hårdhänt omhändertagit en pojke på Malmö Centralstation. Mobilfilmen visade en ordningsvakt som satt gränsle över pojken. Pojken skulle senare visa sig vara 9 år. En hand över en pojkmun, en dunk ner i golvet där bakhuvudet smällde i. Det var otäcka bilder. Det talades snabbt om övervåld, misshandel och en vakt som gått bärsärk. Det pratades om rasism, om en havererad svensk flyktingpolitik och det pratades om barns rättigheter. Två månader senare meddelar åklagaren att det saknas grund för att misstänka att ett brott begåtts. Väktaren hade all rätt att sköta sitt jobb på det sätt han gjorde. Så vad var det som hände?

Stunden innan hade ordningsvakter på Malmö Central fått order av polisen att omhänderta två flyktingpojkar, 9-åringen och en 12-åring, som flytt från sin HVB-placering. Det är allt vakterna vid det laget vet. De har fått en order. Och sedan gör de sitt jobb. Enligt vaktbolaget ska vaktens agerande ha föranletts av att den yngste av pojkarna ska ha bitit, sparkat och spottat mot vakterna.

SYDSVENSKAN HAR SEDAN dess gjort ett utmärkt grävreportage där de fann de två pojkarna i Stockholms drogmiljöer. Det är ett par hjärtskärande livsöden om två marockanska pojkar, två barn, som slutit en episk pakt om att en dag nå Kanada för sin fars skull. Och det är en kontext som skapar förståelse för de två pojkarnas beteende gentemot vakterna; ett barns känsla av omedelbarhet och angelägenhet, de där horisonterna som är avgrundsdjupa, som bara ett barn kan ha, när de bara måste, måste, MÅSTE göra det de föresatt sig. För annars rasar världen, och allt de någonsin gjort eller kommer göra, allt vad de är och är värda, saknar betydelse om de inte når sitt mål.

Men det är en kontext som faktiskt är helt irrelevant för den andra kontexten, den ögonblickliga. Och den är enkel, tydlig och odiskutabel, vilket också gör den fyrkantig och bitvis obekväm. Och den lyder: Minderåriga, ensamkommande flyktingbarn är statens ansvar. När de avviker från det hem där staten placerat dem, så blir det därmed också statens ansvar att se till att de återfinns. Det var rena rama turen att de skulle återfinnas på Malmö Centralstation. Då kvittar det om ett minderårigt barn kämpar emot. Ett barn är ett barn är ett barn. Det vet inte alltid sitt eget bästa.

VAKTERNA GJORDE SITT jobb. Pojkarna följde sin pakt. I det brutala mötet mellan verklighet och dröm, ett vuxen-måste mot ett barns måste, glömdes det övergripande ansvaret för barnen bort i vår upprördhet över ögonblickets obehag. Det riktigt hemska är ju att de tillåtits fly från början. Alla skulle hålla lika hårt i dem som vakten gjorde.

RÄTTELSE 2015-94-22 15:24: En tidigare version av texten gjorde gällande att det var väktare som gjort ingripandet på Malmö Centralstation. Rätt yrkeskategori är ordningsvakt. 

Mest läst