Heller-Sahlgren: Kunskapsskolans fall

Svensk skola befinner sig i fritt fall. I mätning efter mätning tappar våra elever mark, både i absolut bemärkelse och i jämförelse med ungdomar i andra länder. I rask takt har vi gått från att vara en ledande kunskapsnation till att bli en av de sämst presterande i Europa. Utvecklingen kan därför inte beskrivas som annat än katastrofal. Skälen till fallet har varit föremål för intensiv diskussion. Men debatten har tyvärr präglats av ideologiska förtecken i stället för djupare analys som utgår från rigorös forskning. Detta gör att vi riskerar att dra felaktiga slutsatser om boven i dramat – vilket i sin tur också omöjliggör relevanta lösningar.

För ingenting tyder på att populära förklaringar till skolans fall stämmer överens med verkligheten. Exempelvis har friskolorna snarare dämpat försämringen något, enligt forskningen. Faktorer som kommunaliseringen och vinstintresset finner heller inget stöd. Den bland många skoldebattörer så förhatliga ”New Public Management” är alltså sannolikt oskyldig till skolkrisen.

Däremot har jag visat att förändrad elevsammansättning, som kan hänföras till invandringen, ligger bakom 29 procent av försämringen i OECD:s Pisaundersökning. Skolverket och OECD har ignorerat denna effekt, men detta gör den inte mindre relevant. I stället avslöjar det bara dessa organs irrelevans i vår jakt på att förstå utbildningskrisen och hur den bör bemötas.

Men invandringen kan inte förklara hela fallet i Pisa och dessutom verkar dess effekter vara lägre i andra internationella undersökningar. Den huvudsakliga förklaringen är sannolikt i stället den nya skolkulturen och pedagogiken.

Sedan andra världskriget har progressivismen haft utbildningspolitiken i ett järngrepp. Dess avantgarde avskyr utlärning av fakta och traditionella relationer mellan lärare och elever, som anses förhindra ”djupare kunskaper” och ”glädje” i skolan. Recepten följer logiskt: lärare måste ta ett steg tillbaka och eleverna bör tillåtas söka efter kunskaperna själva. Betyg, läxor och annat som ökar elevkonkurrensen måste bort. Fokus på disciplin och lydnad bör minskas.

I svenska styrdokument ökade den progressiva pedagogikens betydelse kontinuerligt under efterkrigstiden. Crescendot kom på 1990-talet i och med 1994 års läroplan, med utökat elevinflytande över undervisningen. ”Eget arbete” blev standard och lärarens roll minskade.

Problemet är bara att progressiv pedagogik är nonsens. Nationalekonomisk forskning visar att den kan leda till kraftigt försämrade resultat. Kognitiv psykologi motsäger också progressiva idéer om hur inlärning fungerar. Progressivismen var en dålig teori som aldrig bekräftats empiriskt. Ändå har dess förespråkare lyckats snärja politikerna från höger till vänster.

Troligtvis beror detta på kulturella förändringar de senaste årtionden, efter hög ekonomisk tillväxt och utbyggd välfärd som gjort oss ganska lata. Progressivismens intåg, som i sin tur underblåste denna utveckling, låg på så sätt i tiden: föräldrar vill inte längre att barnen skulle jobba hårt i skolan. Det var mer attraktivt att pressa lärarna att ge högre betyg än att kräva mer av sina barn. Det grundläggande problemet är att press och stress anses vara ensidigt negativt. Men press och stress tillhör livet. Och måste naturligtvis tillhöra en välfungerande skola.

För att Sveriges kunskapsskola ska vara återupprättad år 2050 krävs därför drastiska förändringar. Lärarutbildningen måste baseras på rigorös forskning i stället för teoretiskt dravel. Kraven på elevinflytande i skollagen och läroplanerna måste bort. Centralprov som ökar incitamenten att plugga bör införas, helst i kombination med ett relativt betygs-system. Välordnad konkurrens bör stimuleras. Utbildningspolitiken måste helt enkelt motarbeta, inte elda på, incitamenten som i dagens kultur uppmuntrar elever och föräldrar att gnälla i stället för att jobba hårt. Progressivismen lovade oss både glada och kunniga elever. Den bidrog i stället till lägre arbetsmoral, nedbruten lärarauktoritet och sjunkande resultat. Endast med en helhjärtad offensiv mot dess idéer och underliggande kulturella uttryck är en återupprättelse av den svenska kunskapsskolan möjlig.