Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Helene von Druskowitz | Pessimistiska kardinalsatser

Helene von Druskowitz disputerade 1878 som en av de första kvinnorna i Europa. Med sin obevekliga impulsivitet var hon nog en lika antagonistisk ande som Nietzsche, skriver Mikael van Reis. Nu finns hon översatt till svenska.

Sakprosa

Sakprosa

Helene von Druskowitz

Pessimistiska kardinalsatser

Pessimistiska kardinalsatser – vademecum för de friaste andarna Essä av Peter Handberg promenad med störningar – Druskowitz vs Nietzsche

Översättning av Peter Handberg

Ersatz

Vem var Helene von Druskowitz? Namnet var nytt för mig, men jag borde ha mött det i Nietzschelitteraturen. Hon tillhörde den krets av feministiska kvinnor som entusiasmerades av den store filosofen (Lou Salomé, Malwida von Meysenbug och andra), men hon stöttes snart bort av honom. Det blev en kort promenad tillsammans i Zürich. De var både gelikar och olikar. Militanta ateister men skilda av tidens oförlåtande, enfaldiga misogyni. Av könskriget, kort sagt.

Druskowitz gjorde sig fri med egna tankar och moderns arv. Hon disputerade 1878 som en av de allra första kvinnorna i Europa. Hennes avhandling handlade om Lord Byrons Don Juan 1878. Sedan utvecklade hon ett eget författarskap – en biografi över Shelley, dramatik, filosofiska skrifter. Av Nietzsche fick hon sista delen av Sålunda talade Zarathustra i gåva. Druskowitz banar sig väg alldeles oförskräckt och blir snart nog ständigt refuserad och även övergiven av sina kvinnliga vänner.

Med sin obevekliga impulsivitet var hon nog en lika antagonistisk ande som Nietzsche och glider in i sinnessjukdom två år efter honom. De resterande 27 åren av livet tillbringar hon som inspärrad på hospitalet i Amstetten, Österrike. Samma Amstetten där familjekommendanten Josef Fritzl ett sekel senare höll sin incestfamilj instängd i källaren under 24 år.

Nu finns Helene von Druskowitz översatt till svenska av Peter Handberg som författat en lång och rasande intressant efterskrift som ramar in hennes levnadsöde. Skriften heter Pessimistiska kardinalsatser – vademecum för de friaste andarna.

Boken utkom nyligen på Mors dag. Kanske fanns där en kufisk poäng eftersom Druskowitz aldrig blev mor – hon levde ett lesbiskt liv – medan hennes skrift är en sorts tysk urversion av Valerie Solanas SCUM-manifest publicerat 1968, Society for Cutting Up Men. Druskowitz är inte riktigt lika våldsam men precis lika oförsonlig i sitt manshat.

I hennes skrift finns en nietzscheansk tankebas som förnekar kristendomen, men bejakar en materiell och vital värld med kvinnlig översfär. I den givna jordiska skapelsen är allt som är ont skapat av män: ”Den enda sanna och riktiga belysningen av världen kulminerar i en förintande kritik av mannen.” Här går hon loss i snabba snitt som också öppnar för humor. Mannen är endast ett missfoster, en narr och ett odjur med löjligt kön, motbjudande ansiktsbehåring (Nietzsche!) och ett simpelt röstorgan med ”anstötliga gurgelljud”.

Och vidare: ”Mannen är det stökigaste och mest grälsjuka subjektet i hela naturen” och ”det giftigaste och farligaste experimentet i hela världsalltet”. Av detta följer: ”Man behöver bara betänka att männen har gett upphov till dagstidningar, olika slags murvel- och sladderorgan, modejournaler och simpla dussinromaner och man kommer att förstå mig.”

Vi lever förstås i en annan medievärld i dag med inte så få flacka och flärdfulla kvinnliga redaktörer, men man kan ändå känna igen sig i Druskowitz i andra riktningar: ”Som bekant kretsar allt i första hand kring kläder, boende och fortskaffningsmedel.” Ja, så är det ju också i dag. Slå upp vilken helgbilaga som helst.

Sedan läxar Druskowitz upp dumskallar som Schopenhauer och Nietzsche och mynnar ut i slutsatsen att kvinnorna är den sanna mänskligheten och skapelsens krona. Samhället bör därför reorganiseras. ”Feminismen måste etablera sig med eld och glans. Det är den moderna tidens heligaste ideal.” Församlingar och representationer skall därför uppvisa skälig andel kvinnor. Här låter Druskowitz mer som Ruter Dam. Svenska styrelseproffs får lägga benen i kors.

En bakgrund till attacken är att Helene von Druskowitz högst sannolikt utsatts för manliga sexuella övergrepp, både före och efter kollapsen. När hon skrev sina kardinalsatser satt hon sedan länge på hospitalet (skriften kom ut 1905), men hennes levnadsöde skall ses i en historisk kontext och den synnerligen sakkunnige Peter Handberg förser oss med den. För Druskowitz är Nietzsche uttryckligen en ”komplett idiot”. Det var förvisso sant efter hans mentala sammanbrott, men omdömet gäller nu också hans junkerartade kvinnoförakt – den svagaste delen av hans tänkande.

Det var denna manliga översfär som skruvade sönder Helene von Druskowitz – alltså den misogyni som blev en kulturell dominant som filtrerades av stortänkare som Schopenhauer, Nietzsche och senare den förryckte Otto Weininger. Druskowitz var ett beskäftigt ”litteraturfruns” i Nietzsches ögon. En kvinna som inbillar sig kunna vara lika god som en man. Kunde man då inte stänga av Fröken Doktor Druskowitz skrivklåda fick man stänga henne inne, fast det förloppet påskyndades av trakasserier och tystnader från både män och kvinnor i hennes omgivning. Hon drack obehärskat och drabbades av paranoia. Hon skrev, men det skrivna patologiserades som sjuka tankar.

Därför kan man säga att Helene von Druskowitz både blev symtomet och analysen. Efter Kardinalsatserna förbjuds hon att skriva mer. Hon dör 1918 då också den senila dubbelmonarkin Österrike-Ungern dog knall och fall. Hade Druskowitz levt drygt två decennier till hade hon sannolikt avlivats i det nazistiska eutanasiprogrammet, påpekar Handberg. Sinnessjukhuset Mauer-Öhling var del av denna utrensning av alla ofriska.

Både symtomet och analysen ... och själv tänker jag att Helene von Druskowitz med historisk nödvändighet måste uppenbara sig senare i litteraturen, i Elfriede Jelineks nutida österrikiska besvärjelser.

Bild - 2
Mest läst