Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Ingrid Johansson och Helene Björk spelade i landslaget samtidigt och var det första tvillingparet i blågult.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Helene och Ingrid var först

    Helene Björk och Ingrid Johansson var första tvillingparet i det svenska damlandslaget i fotboll. Marie och Kristin Hammarström det andra. GP har träffat alla fyra tvillingarna.

    Att vara tvillingar i en landslagstrupp är ovanligt. Det vet Marie och Kristin Hammarström som åkt till VM i Tyskland.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det vet också Göteborgstjejerna Helene Björk och Ingrid Johansson – som spelade det första riktiga dammästerskapet ihop 1989.

    GP träffade de fyra och fick höra om allt som har förändrats – och allt som kanske inte hade behövt göra det.

    På 80-talet var Sverige bland de absolut bästa länderna i världen. 1984 års EM-guld följdes av silver 1987 och ett brons 1989.

    På den tiden avgjordes mästerskapen med hemma/borta-möten. Några riktiga turneringar fanns inte – förrän just EM i Västtyskland 1989.

    – Vi åkte ner runt midsommar, kanske tre dagar innan turneringen började. Att ha något läger i Sverige innan dess var det inte tal om, säger Helene Björk (före detta Johansson).

    Hon spelade på den tiden i Gais och hade varit med i landslaget sedan 1981.

    Med på resan fanns även tvillingsystern Ingrid, också Gais. Hon gjorde debut 1985, detta var hennes första mästerskap och hon blev tilldelad kaptensbindeln.

    – Det var jätteroligt. Klart det var lite speciellt att vi var tvillingar och kom med båda två. Gravid var jag också och födde mitt första barn i december det året, säger hon.

    De två 45-åriga systrarna sitter nu i en mörk soffa i Ingrids trävilla på Björkö. De talar om de diskussioner som blossade då – och nu. En del är desamma.

    Som pratet om att många andra länder runt om i världen är på väg eller redan förbi Sverige i utvecklingen.

    – Så började det ju bli redan då. På 80-talet hade de andra inte en suck egentligen. Men på VM i Kina 1991, började det bli något helt annat, säger Ingrid, som då gjorde sitt sista år i landslaget.

    Helene fyller i:

    – Andra länder tog efter vårt seriesystem och vår träningsdos.

    Vid EM 1995 i Tyskland, Helenes sista mästerskap, hade mycket ändrats.

    – Det gick inte lika lätt längre. Men att det skulle bli så hade man ju egentligen kunnat lista ut med "röva". Vi låg kvar på samma nivå samtidigt som de andra hade ökat massor, säger Helene.

    Varför reagerade ingen kraftigare redan då?

    – Kanske var vi lite mätta. Samtidigt ska vi komma ihåg att vi är ett litet land och att vi nått sådana framgångar är stort, säger Helene.

    EM 1989 är något de aldrig kommer glömma. Särskilt inte bronsmatchen, 2–1 mot Italien efter förlängning, där Helen avgjorde.

    – Vi spelade ihop den matchen. Jag på topp och Ingrid på mitten. Och jag tror det var ett vänsterskott jag fick till. Det var nog den bästa match jag gjorde, säger Helene.

    Ingrid skrattar och stryker under Helenes fot med sin tå. De står nära varandra nu precis som under landslagskarriären.

    – Vi bodde alltid ihop när vi fick det. Det var en trygghet att syrran med när man var ute och reste. Vi har aldrig bråkat utan har nog mer skyddat varandra, säger Ingrid.

    Så här i efterhand har de mer och mer förstått att det de fick uppleva tillsammans var något riktigt stort.

    – Det är nästan så man kan sörja nu att man inte njöt av det mer. Men det är klart att det känns speciellt att vi båda fick uppleva allt det där tillsammans, säger Ingrid.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.