Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Bild - 1
Folket köar för dricksvatten i Bangladesh i april 2010.

Helena Thorfinn | Innan floden tar oss

Helena Thorfinn berättar i sin roman om bistånd och globalisering. Innan floden tar oss är en bok som bör läsas av många, anser Elin Grelsson Almestad.

Roman

Helena Thorfinn

Innan floden tar oss

Norstedts

För ett par veckor sedan granskade SVT:s Aktuellt Sveriges bistånd till Zambia i två reportage och en avslutande intervju med biståndsminister Gunilla Carlsson (M). Zambia är ett av världens mest korrupta länder, men också ett land där tillväxten snabbt ökar. ”Ska vi fortsätta ge bistånd till Zambia?” var en av huvudteserna, vilket mötte stark kritik av insatta biståndsarbetare som menade att rapporteringen var vinklad. När tillväxten inte gagnar de allra fattigaste i ett korrupt land måste biståndet fortsätta, menade många. Likaså försvarade Gunilla Carlsson biståndssubventioner av cancerframkallande bekämpningsmedel, som säljs till bönder i Zambia men är förbjudna inom EU. För att Afrika ska komma upp i samma produktionsnivåer, höga tillväxt och entreprenörskap som Europa och USA krävs effektiva, om än giftiga, bekämpningsmedel, menade hon.

Bistånd är en komplex och svår fråga. Många har åsikter, få är insatta. Vissa fenomen är enkla att kritisera, som USA:s bistånd där pengarna absolut inte får gå till abort trots att många länder har hög mödradödlighet och ofrivilliga graviditeter är vardag. Andra inslag, såsom Aktuellts granskning av Zambia, är betydligt svårare att sätta sig in i.

Diskussionen i Aktuellt följer mig genom läsningen av Helena Thorfinns debutroman Innan floden tar oss. Här är platsen Bangladesh, ett land som är ett av de värst drabbade av klimatförändringar. Thorfinn, som själv arbetat på den svenska ambassaden i Bangladesh huvudstad Dhaka, tecknar här en komplex och ofta frustrerande svår bild av biståndsarbete, klass och fattigdom.

Vissa romaner är svårskrivna utan noga insatt research och egna erfarenheter. Innan floden tar oss är en sådan. På alla detaljer, problemens komplexitet, miljöbeskrivningar och administrativa skeenden märks att Thorfinn har absolut insyn och vet vad hon skriver om. Det ger en omistlig tyngd och nödvändig trovärdighet. Den unga karriärkvinnan Sofia som blir biståndschef i Dhaka och flyttar ner med sin man och två barn står i centrum, men det är personerna runt om som levandegör berättelsen. I ett litet, fattigt land ställs enorma klasskillnader, könsförtryck, postkolonialism och exploatering på sin spets. Här går biståndspengar till undermåliga textilfabriker där sjuka och underbetalda kvinnor producerar våra billiga H & M-kläder, men också till lyxsemestrar och överdådiga villor för de västerländska arbetare som befinner sig här. Här finns också hedersförtrycket med hemgift och burkor och biståndsarbetare som slåss i motvind för att förbättra kvinnors villkor. Här finns också korruption, mutor och pengar som hamnar i fel ficka. Ibland av nödvändighet, för att blidka befolkningen, ibland för att gagna sig själv. Och så floden, som i takt med klimatförändringarna hotar att svälja en stor del av den fattiga befolkningens jordbruksmark i deltat.

Länge funderar jag på vad som hindrade Thorfinn från att skriva en reportagebok eller dokumentär roman i stället för fiktion. Det är uppenbart att boken tillkommit för att bredda och problematisera bilden av bistånd och att ge insyn i en värld som välställda västerlänningar sällan kommer i närheten av. Med det syftet blir också berättandet överordnat gestaltandet, vilket märks på språklig fattigdom och ofta vagt och stereotypt tecknade personporträtt. Med alla vinklar som ska in och ett ovanligt stort personregister står läsningen ibland och stampar, vill vidare, medan Thorfinn ger sig in i nästa detalj eller perspektiv. Den är, kort sagt, inte särskilt bra skriven.

Samtidigt finns det goda skäl att berätta om bistånds- och ambassadvärlden genom skönlitteratur. Det ger möjligheter till en medryckande och engagerande historia som når utanför sakprosans torra form och lockar med största sannolikhet fler läsare än vad en reportageskildring skulle ha gjort. Genom en stilistik närliggande kriminalromanens är Innan floden tar oss snarare en ambition om en ovanligt viktig bästsäljare än en faktaspäckad granskning av svenskt bistånd.

Och Innan floden tar oss är en roman som bör läsas av många. Förhoppningsvis ger den utrymme för kritiskt tänkande i en globaliserad samtid där våra klädinköp, avgaser och religionskritik ger svallvågor på andra sidan jorden. Thorfinn ger inga enkla svar utan gräver djupt i den komplexitet som både bistånd och globalisering innebär. Det är också romanens främsta styrka. På Aktuellts nyhetsanpassade frågeställning om biståndet bör dras in krävs minst 400 sidor av engagerat berättande som svar.

Bild - 2
Helena Thorfinn. Helena Thorfinn | Innan floden tar oss.
Bild - 3

Helena Thorfinns debutroman Innan floden tar oss – i vilken hon ger en komplex och ofta frustrerande svår bild av biståndsarbete, klass och fattigdom i Bangladesh huvudstad Dhaka.

.

Född 1964.

Tidigare journalist på Svenska Dagbladet, TV4 och SVT. Senare som social analytiker på Rädda Barnen och Sida. Arbetade tre år vid ambassaden i Dhaka.

Innan floden tar oss är hennes debut.

Mest läst