Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
hs

Helena Sandklef: Barnen får aldrig välja verklighet

Ledare Allt för många barns vardag är byggd på vuxnas maktmissbruk, religiösa oförätter, etnisk överlägsenhet och kiv om nationsgränser, skriver frilansskribenten och producenten Helena Sandklef, i sin krönika.

Soweto, Sydafrika. En konstitution med världens starkaste skydd för mänskliga rättigheter. En kåkstad, rest som ett monument över diskriminering. En flicka och en pojke vars mamma begett sig till läkaren efter en tids sjukdom, ensamma i ett skjul i tre veckor i väntan på att hon skulle återvända. Medan hon dog i sviterna av AIDS så levde de på hoppet och popcorn. Två generationer, lika utanför samhällets skyddsnät. Samma dag som hon skulle bli ett namn i de okändas grav hittas flickan och pojken av en slump. Och i en trädgård i närheten frågar en liten kille om man äter glass där vita bor. Mitt jakande är föga övertygande och han ställer en kontrollfråga: smak?

Belfast, Nordirland. Från tidningslöpet och rätt igenom mitt hjärta stirrar en liten pojke genom en skottskadad ruta. Belfast har just genomlidit de värsta kravallerna på tio år. Vapenvila betyder inte samförstånd. Man har byggt en kraftlös fredsmur. Konfliktens mur däremot, den är imaginär men betydligt viktigare. En man från Provisoriska IRA visar runt i det republikanska fäste som utgör västra Belfast. Här föddes han och här gick han i skola. Här bodde hans mormor och här såg han sina vänner dö. Här blev han skottskadad, dömd och här avtjänade han sitt tioåriga fängelsestraff. Vi går ur bilen och en mamma byter resolut trottoar till motsatt sida. Greppet om hennes son är lika kärleksfullt beskyddande som ilsket markerande – De kastade påsarna med urin på våra barn på väg till skolan, vi skulle aldrig göra något sådant, säger Paul, vars organisation har åtskilliga liv i alla åldrar på sitt samvete.

Pristina, Kosovo. Kvinnan gestikulerar vilt med armarna. Men det är för mig helt omöjligt att förstå vad hon menar. Min översättare förklarar att hon är sekreterare, skriver på skrivmaskin. Men hon pratar inte längre med sina kollegor. Vi sitter i en liten serbisk enklav strax utanför Kosovos huvudstad Pristina. Kosovo är ännu inget land, ansvar och förlåtelse ej utväxlade. Jag och killarna i uniform äter grillat lamm och hemmaystad getost. Sonen är femton, sexton år. Jag frågar vad han hittar på med sina kompisar. Jag kommer ihåg femton, sexton. Man hängde vid korvkiosken och gick på bio. Det fanns inte längre någon åldersgräns i världen som kunde komma mellan mig och den fiktiva omvärlden. Min första frihet. Han har aldrig varit på bio. Biograferna är kosovoalbanska. Han kan inte gå.

Huwarra checkpoint, Västbanken. En metallasnurra är för mig utgången på Liseberg. Det var tack och hejdå för i år och jag grät, kränkt och orättvist behandlad. Flickan bredvid mig i vägspärren ska korsa vägen och för henne är detta rutin. Hon tittar på mig med ett så tillfredställande lugn, universalspråket hennes ögon talar säger att jag inte ska oroa mig, vi är snart igenom. Hon har inte varit på Liseberg, hon har kanske aldrig sett havet. Medan snurran gnisslar inför kraften av min kropp kommer hennes pappa och hämtar henne med ett ryck. De har tvingats vända om. Hon gör motstånd, gråter uppgivet. Jag vill fånga hennes tårar, låta gråten vara ett gensvar på triviala saker. Skona den lilla oskuld hon har kvar, inrätta ett evigt skydd som får tårar att dunsta. Men jag är på andra sidan, hon är kvar.

Barn är de första att offras. I konflikter de aldrig själva bistått eller närt. Och det finns barn på båda sidor. Alltid. Barn som skulle dela sandlåda, historier, skrapsår, glass och kyssar om de vore födda i ett annat sammanhang. Och det mest cyniska i historien är den att det aldrig är frågan om att introducera konflikten för barnet, för barn födda in i en konflikt finns ingen början, inget intro. Det handlar snarare om att förmedla insikten om att deras verklighet utgörs av ett undantagstillstånd och att deras vardag i själva verket är byggd på vuxnas maktmissbruk, religiösa oförätter, etnisk överlägsenhet och kiv om nationsgränser. Vore det en saga kunde vi åtminstone vara säkra på ett lyckligt slut. På pappret är det ett handslag, i verkligheten flera generationer av återhämtning, tilltro och mod.

Mest läst