Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Hela Pernillas hem är en utställning

Bostad En ishink är en blomkruka, en takpanna ett broderiprojekt och petflaskan ska snart bli en lampskärm. Kanske. I Pernilla Perssons hem pågår ständigt nya projekt – ingen möbel eller pryl kommer in i lägenheten utan att först förvandlas.

Det första som möter en gäst till Pernilla är en väldig massa smycken. I ett gammalt vitrinskåp, på hyllplan av sammet och under mjuk belysning, vilar ringar, halsband och broscher. På väggen mittemot sitter en tavla med smycken, en krok med smycken och en liten lapp med ett smycke. På en annan vägg hänger ännu fler. Pernilla Persson är smyckekonstnär, och hon tycker om att se sina alster.

– Det är det första jag ser när jag kommer hem, det är underbart! Jag älskar ju mina smycken. Förut hade jag de nedstoppade i lådor, men då såg jag inte vad jag hade.

Egentligen är Pernillas hem i Johanneberg en ganska enkel hyreslägenhet. Vanliga fyrkantiga fönster, vita väggar, klassisk planlösning. Ingen stuckatur eller sekelskiftescharm eller högt i tak. Men med Pernilla har lägenheten förvandlats. Överallt står ovanliga saker, vackra ting som hon förälskat sig i. Pernilla har aldrig suttit hemma och tänkt ut hur det ska se ut, och sedan gått och handlat. Istället har hon anpassat inredningen efter sina fynd.  

– Det är som ett pussel, jag bygger hemmet lite som en utställning, säger hon.  

Det märks. Överallt finns små installationer och stilleben. På en hallvägg har hon samlat gamla blomsterbroderade tavlor tillsammans. På en annan vägg sitter guldramar väl utplacerade bredvid en klädhängare i guld och möbler med gulddetaljer.

Prylarna är nästan aldrig nya, utan inköpta på loppisar. Och när de är köpta ska de förvandlas. Köksstolarnas stålramar har Pernilla målat gula, lampfoten i sovrummet har hon spraylackat och sedan tecknat mängder av små svarta streck på. Lampan i vardagsrummet har hon helt enkelt hängt upp och ner, och de två 50-talsbyråerna var från början en stor sammansatt möbel med hyllplan. Men Pernilla tyckte att det passade bättre att ta isär byråerna, plocka bort hyllorna, ta av tassarna och beställa nya svarvade ben som hon målade gula.

– Jag håller nästan alltid på med något, men det går i perioder, säger hon.

Det är när Pernilla ska designa ett nytt smycke som hon kommer in i de riktigt kreativa perioderna, några gånger per år. Hon säger att hon liksom öppnar sig då, blir mottaglig för intryck och suger i sig allt.

– Då ser jag inga problem, då löser jag allt, även i övriga livet. De perioderna är helt fantastiska! Jag kan bli överkreativ och även börja lägga in sill eller brodera julkort.

Pernilla går in i köket och sätter på kaffe. Nymalet och starkt ska det vara. Hon började dricka kaffe när hon var fem år, hos farmor i Småland. Mycket av både landskapet och hennes släktingar finns i lägenheten. På väggarna hänger gamla blekta stadsfoton från Växjö och en karta över Väckelsång, det lilla småländska samhället där hon växte upp. En stor del av möblerna kommer från loppisturer i Småland och i hallen står en likadan radiogrammofon som Pernillas mormor hade.  

– Jag skulle inte vilja ha mormors eller farmors stil, men fragment av det. Som att jag vill ha en sockerskål med tång, för det älskade jag att farmor hade när jag kom hem till henne. Då fick man ta jättemycket socker i kaffet, säger Pernilla och skrattar.

Hon tar kaffekoppen i handen och visar på ett projekt som just nu väntar på att bli klart. Det är en innertakpanna, en vit kvadratisk stålplatta med små hål i, som pryder väggen i köket. Hon har hittat den och planerar att brodera den full med korsstygn. Nu väntar hon bara på att hitta rätt tråd eller garn. Eller kanske något helt annat.

– När jag ska göra sånt vill jag inte gå och köpa en massa nytt material. Själva grejen tycker jag faller om jag hittat takpannan, och sedan sätter till något nytt. Jag tycker att det är en mycket större utmaning om jag på något sätt kommer över tråd, får den, eller hittar den.

Pernilla tittar på takpannan och säger att det inte i första hand handlar om att tänka miljövänligt, snarare att det är roligare att ge saker ett nytt liv. Det gör hon ofta i sitt arbete. Pernilla har gjort halsband av slipsar och gjutit broscher av herrklockor. För ett tag sedan köpte hon en plastmaskin som kan strimla en petflaska till smala band. Av dem kan hon kanske göra en lampskärm.

Efter drygt tre år i lägenheten tycker Pernilla att projektet med hemmet börjar kännas klart, nu ändrar hon inte längre på så stora saker. Att det är en hyresrätt spelar inte någon större roll för henne när hon gör om något. Om nästa gäst inte gillar det rutiga köksgolvet eller den svarta vardagsrumsväggen får hon väl återställa det.

– Jag tänker inte att jag ska bo här hela livet men det hindrar inte mig från att fixa. Jag måste må bra där jag bor.

Trots att Pernilla pysslar och donar så mycket hemma vill hon inte kalla inredning för en hobby.

– Det är mer ett sätt för mig att må bra i mitt hem, att jag ska ha saker som jag tycker om. Jag tänker inte riktigt på det som inredning. För mig är inredning mer tidningar och trender. Mitt hem är bara för mig.

Mest läst