Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
01_Heberlein_18

Bild: Daniel Nilsson

Heberlein: Vi måste tala om islam

Paris, 7 januari 2015: attacken mot Charlie Hebdo, 12 döda och 11 skadade. Paris, återigen, 13 november 2015, 130 döda och 350 skadade. Bryssel, 22 mars, 2016, omkring 30 döda och hundratals skadade. Europa har börjat vänja sig vid terrordöd med dödlig utgång – terrordåd med islamistiska förtecken. Enligt Europols senaste statistik (European Union Terrorism Statistics 2006-2014) har antalet som arresteras för terrorrelaterad brottslighet i Europa med ”religiösa motiv” ökat lavinartat: från 179 gripna 2010 till hela 395 år 2014. Den terrorism som främst hotar Europa är enligt Europols analys religiöst motiverad. I deras diskussion flimrar namn på jihadister förbi: salafister, IS och al-Qaida. ”Religiöst motiverade” terrordåd är alltså synonymt med islamistiskt motiverade.

Är det inte hög tid att tala om elefanten i rummet? Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, diverse ledarskribenter och spridda skurar av andra opinionsbildare kan fortsätta tala om ”utanförskap”, ”bristande integration” och ”sociala orättvisor” – kanske till och med, som Sahlin, försöka driva den totalt fruktlösa tesen att det är de högerextrema som är det Verkliga Hotet – men det bör stå klart för de flesta tänkande individer att religion, i det här fallet islam, spelar en avgörande roll i de fasansfulla terrordåd som sargat Europa sista åren.
Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva hämtar både argument och drivkraft ur islam. Nej. Jag påstår givetvis inte att alla muslimer är terrorister. Jag påstår att islamism och jihadism inte existerar i ett vakuum. Dessa blodtörstiga dödssekter hämtar sin näring ur en religiös tradition och dess skrifter. Profeten Muhammed var ingen fridsfurste. Han uppmanar sina anhängare till kamp, mot dem som inte tror på den sanna läran och den rätta guden (se sura 9:24) i Koranen. IS använder sig frekvent av verser ur Koranen och hadditherna för att rekrytera nya soldater till sitt krig mot väst: mot oss, mot vår värld. IS propagandaskrift,”Dabiq”, är till bredden fylld av teologiskt motiverade uppmaningar till rättrogna muslimer att ansluta sig till kampen, för ett kalifat, mot de otrogna.

Karen Armstrong, religionshistoriker, försöker i sin bok ”Med Gud på vår sida. Religion och våld genom historien” försöker föra i bevis att religion inte bör klandras för krig, våld och terror. Särskilt ägnar hon sig åt att försvara islam. Bland annat hänvisar hon till kristendomens fläckvis blodiga historia för att frikänna islam. Ett något märkligt grepp – dagens jihadism blir knappast mindre hotfull för att gårdagens kristendom gödde antisemitiska tankegångar. Jag är medveten om att min egen tradition, kristendomen, också utfört förfärliga handlingar i Guds namn. Likaså är jag plågsamt medveten om djupt problematiska passager i både Gamla och Nya testamentet. De kristet motiverade terrordåden i Europa är dock försumbara, för att inte säga obefintliga.
Om vi ska kunna bekämpa jihadismen, det islamistiskt motiverade våldet, måste vi förstå dess världsbild. En bra början är att erkänna att religion spelar roll och att vissa religioner kan ha större våldspotential än andra.

Rättelse: I en tidigare version av denna text framstod uppgifterna om arresterade gärningsmän som om de handlade om konkreta terrordåd, vilket givetvis hade varit absurt. Jag beklagar min tidigare, lite otydliga, formulering. 

Mest läst