Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Harald Treutiger har hittat hem

En flanellograf tog honom från tung samhällsjournalistik till lek-tv. Han blev 90-talets stora programledare. En ofrivilligt nedlagd tv-karriär och en hjärtinfarkt senare vet Harald Treutiger var han hör hemma: på havet. Okaj?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Han lägger ner skruvmejseln och konstaterar att det är en gipsvägg, här behövs borr och plugg och eftersom den gingliga väggklockan hänger i hans rum så kan det vänta.

Direktörsrummet.

Harald Treutiger skrattar åt sin nyss påfunna yrkestitel.

– Det här är den minst publika grenen av alla mina verksamheter, som nästan ingen känner till. Men jag är en skiiiitliten spelare, säger Harald Treutiger och ställer sig vid fönstret i industrilokalen på Ringön.

Han älskar det han ser därute. Ser skönhet i det bösigt, råa göteborgska industriområdet.

Park- och naturförvaltningens stora lager av gatsten ligger tvärs över gatan och små grävskopor pilar fram mellan högarna. En bit bort blänker en järngrå Göta älv.

På Ringön ryms de mest sannolika och osannolika firmor och filurer. En av dem är 190 centimeter blåställ, 1990-talets stora tv-stjärna.

Han får ständigt frågan ”Varför jobbar du inte med tv?”. Dagshumöret avgör hur han svarar.

Å ena sidan är han tacksam – att han ställdes i kylskåpet runt millennieskiftet fick honom att omvärdera yrkeslivet helt – vilket gett honom ett liv han trivs med. Å andra sidan fanns inget al.

– Det låter så sexigt att man går vidare och gör annat, men det är det inte. Inte när det händer.

I tio år har Harald Treutiger köpt, ägt och sålt några fastigheter. Förutom allt annat mångsysslaren gör: är konferencier, delägare i Kulturbåtarna, underhållare, radiopratare, navigationslärare och de senaste två somrarna även farsskådespelare på Brännö.

Här, på Ringön, ska det bli konstnärsateljéer och hela klabbet ska vara inflyttningsbart om två dygn. Golv och hörn är fyllda av verktyg, isolering och omålade väggskivor.

Harald Treutiger är lugn. Det är i princip omöjligt att tänka sig honom stressad. På skrivbordet ligger fakturor, rörläggaren ropar från pentryt, får ett ”harrejavvlar” och några instruktioner ropat tillbaka från hörnrummet – där en gigantisk gymmaskin, som blivit kvar från förre ägaren, upptar en fjärdedel av golvytan. 

Harald Treutiger borde träna. Efter hjärtinfarkten för tre och ett halvt år sedan är det viktigare än någonsin. Han drar lite lojt i en utstickare av den enorma maskinen och förklarar vad han egentligen gör i en gul plåtbyggnad i ett industriområde.

– Det här är min pensionsförsäkring. Jag har varit min egen i nästan hela mitt liv, bara varit fast anställd i tre år. Fonder och aktier är så nyckfullt: någon viktig gubbe sätter en fis på tvären och så går börsen ner. Men folk behöver alltid hus.

1990-tal. En tid av gigantiska persondatorer, ohyggligt stora och lika dyra mobiltelefoner, Ian och Bert i riksdagen, Glenn Killing-humor och Robinson-Robban. I svenska vardagsrum regerar Harald Treutiger. Han leder program som 24 Karat, Rena rama sanningen, Eurovision Song Contest och det extremt nydanande Expedition Robinson.

Tittarrekord på tittarrekord.

Och så poff ett nytt decennium. Ingen Treutiger på dyra, prime time-blanka studiogolv. Efter två säsonger av Expedition Robinson nappade han till slut på en av de kommersiella kanalernas erbjudande. Programmet som ingen vill minnas hette Jakten på ökenguldet och gick på tv3. Den förväntade succén uteblev och programmet lades ner efter en säsong.

Vad hände med dig då?

– Jag dog. Karriärmässigt alltså. Men det kändes ju rätt då, att gå vidare och göra ett oproblematiskt program efter Robinson.

Under några år, efter floppen med Jakten på ökenguldet, tjänade han mer pengar än någonsin på tv3 och tv4. Jobbade paradoxalt nog mindre än någonsin. Gjorde inte längre några "stora” program. Hörde av sig till svt och sa att han fanns tillgänglig. Men tiden var plötsligt en annan. Yngre, snabbare. Programlederi är en märklig och liten yrkesnisch som det går trender i.

Han ler. Säger att man inte kan stå med mössan i hand. Den där långe, lakoniska och lite långsamme göteborgarens tid med sitt ”okaaj” var förbi. Jo, han har tittat på gamla program och ”det står ju helt still” – men det gör faktiskt alla tv-program från den tiden. I dag råder också en helt annan programledarkultur, säger Harald Treutiger:

– Min devis var att inte ha färdiga manuskort, att alltid ha utrymme för gästerna. Andrum som inte var planerade. Det värsta jag vet är programledare som driver sin egen tes. Min stil är inte gångbar i dag.

Kunde du undvika att bli bitter?

– Det var ett par tunga år, men man får låta tiden gå. En lång period var jag sur för att tv inte älskade mig lika mycket som jag älskade tv.

Vi äter lunch ett par gator bort. Stekt strömming, potatismos och lingon. 

Harald Treutiger tjingsar åt alla håll, pratar i mobilen med sin revisor och påminns av sin fru att köpa vin.

Han kallar sig rastlös. Blir uttråkad efter tre veckor. Vill alltid vidare. 

När han insåg att han var tvungen att byta yrkesspår gick han till en karriärcoach. Betalade dyr timpenning för vad han i dag skrattar gott åt: att få frågan vad han tyckte om att göra – för det skulle han satsa på.

– Båtar. Det tog mig tio sekunder att komma på och hade inte behövt kosta mig en krona.

Han lobbade in ett båtprogram på tv4 Plus, gick en massa kurser och tog till slut skepparexamen. Kör i dag turer med Kulturbåtarna och är en av sex delägare i rederiet med tre båtar.

Han syns i rutan då och då som deltagare i program som Klockan åtta hos stjärnorna och Sveriges värsta kändisbilförare. Och svarar direkt, krasst och helt osentimentalt på min fräcka fråga om varför han gör skräp-tv:

– Jag medverkar som kändisjävel. Därför att pengarna kommer in. Och det är kul!

Varför blev det tv?

Harald Treutiger skrapar sig långsamt ner i svaret. Nej, det var ingen bekräftelselängtan från en taskig barndom. Uppväxt i parhus i Björkekärr, mamma läkarsekreterare och pappa ekonom och direktör inom Bonnier-koncernen. Tre syskon. Föräldrarna skildes när minstingen, Harald, var sex år. Barnen åkte till helg- och lovpappan i Nässjö i en bil med godis i handskfacket. Mamman drog ensam runt en fyrabarnsfamilj.

Kanske hade han det i sig redan i mellanstadiet? De flesta barn hatar att hålla föredrag. Men han kunde längta efter att få stå vid katedern och prata om vete i Västergötland.

Tonåringen gick ut grundskolan med fina betyg. Gjorde skolshower på Rudebecks gymnasieskola ihop med skolkompisen Tomas Tengby – som redan då tagit sig in på redaktionerna i Göteborg. Harald var estradören, Tomas var textsprutan.

– Hela mitt yrkesliv har gått ut på att härma Tomas Tengby. Han var ett naturbarn, det var inte jag, säger Harald Treutiger som då drog åt vänster, ville förändra världen och bli lärare i historia och samhällskunskap.

Han åkte runt i USA ett halvår, gjorde sig halvt omöjlig i lumpen, kom in på Journalisthögskolan. Där var tidningsredaktion normen, så han fixade en egen praktikplats på svt i Göteborg. Han visste tidigt att han var en ”etermediegubbe”, text var ansträngande på fel sätt. 

– Allt jag kan lärde jag mig på skolan, jag kunde inget innan. Min fru har ingen formell journalistutbildning men hon är en så fruktansvärt mycket bättre journalist än jag.

Efter ett par vikariat i Göteborg och Stockholm kom han till Malmö-tv. Plockades upp som reporter till det då tyngsta samhällsprogrammet på svt: Magazinet Malmö, med Jan Guillou som programledare. 

– Det var en kometstart. Då tyckte jag att tv skulle syssla med tunga samhällsprogram och inte hålla på med lätt underhållning.

Den inställningen ändrades i januari 1985. Då föddes första barnet. 

– Tidigare hade allt varit ett ’jag’ och ett ’vi’. Två journalister med varsin grundlagd karriär som samhällsreportrar. Nu var vi tre.

Sommaren 1989 skulle Malmö-tv göra ”ett av alla dessa Lasse Holmqvist-program”. Harald Treutiger, van studioreporter, ombads göra ett kort nyhets- och väderblock på slutet. Men inte i en flyttad kameravinkel mot ett nyhetsbord.

– Jag ville bort från viktigpetteriet kring nyheter och satte mig ner bland gästerna och berättade vad som hänt.

Sedan gick han till en flanellograf och visade hur vädret skulle bli. Med solar och moln i självhäftande flanell. Något liknande hade aldrig setts i svensk tv.

– Vädret blev ett slags ofrivillig Kurt Olsson-tv. Skitroligt.

Och tv-cheferna såg att den där göteborgaren hade programledarkvaliteter.

Den holländska programidén som blev 24 Karat jobbades fram på två månader och blev en omedelbar framgång i en tid när 60 procent av svenska folket såg Harald Treutiger dela ut guldtackor till tävlande. 

– Vårt uppdrag var att roa för stunden. Och det gjorde vi. Det ansågs lite fult både att underhålla och att mäta framgång i tittarsiffror. 

Efter några guldår hittade man den brittiska, oprövade format-idén som skulle bli det mest omdiskuterade tv-programmet i Sveriges historia: Expedition Robinson. Utskälld fascist-tv som efter några månader blev svt:s gyllene ägg.

Att den först utröstade deltagaren tog livet av sig vid hemkomst gjorde att programmet sattes i karantän en kort tid. Ett självmord som Harald Treutiger fortfarande har svårt att tala om: "ett trauma för oss alla men mest för de närstående”.

Att programmet sög sig fast berodde på att det var en följetong i identifikation och hålla-på-någon, säger Harald Treutiger.

– Vi beskrev en verklighet som det inte talades om, något som pågår på alla arbetsplatser: pakter och utfrysning. Och detta gjorde vi underhållning av! Klart att det blev upprört, säger Harald Treutiger som både är stolt och klar över de mänskliga riskerna:

– Vi tog ut 16 svenskar, tvingade dem till obehagliga upplevelser, vi ägde deras känsloliv – alla visste vad som gällde men vi var tvungna att hantera det mänskliga – inte bara göra bra tv.

Under andra säsongen blev programmet så stort att ingen hade koll på helheten längre. Och han gick vidare. Detsamma gjorde tv – i dag höjs knappt på ögonbryn över program som Paradise Hotel.

I dag är Harald Treutiger en lycklig man. Balanserad. En överraskande hjärtinfarkt påskafton 2012, efter ett träningspass med Öis Oldboys, har lett till att ”carpe diem-flosklerna blivit sanna”. Han värderar livets vardaglighet. Käkar blodförtunnande och lever på. Som direktör i en plåtbyggnad eller som Kal i ett sångprogram eller som självutnämnd superkargör på en av Kulturbåtarna. 

Det berömda ”okajet ”då?

– Det är fel, det var ett dubbel-okaj. I mina program har jag instruerat folk i en studio eller på en strand och avslutat med okej? Som ’förstår ni?’. Och då svarar de ja. Och då sa jag okej. Okaj?

 

Han kommer plötsligt på ännu en affärsidé. Att göra okajet till en nedladdningsbar mobilsignal.