Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

I HETLUFTEN. Johan Nyhus (S) lukrativa erbjudande till Vägvalets Theo Papaioannou hade mått bra av en juridisk genomlysning, skriver debattörerna. Bild: Bild: Jonas Lindstedt

Har Johan Nyhus (S) brutit mot lagen?

Debatt Att det skulle vara normalt för partier att erbjuda enskilda ledamöter ekonomiskt förmånliga uppdrag mot löfte om kommande stöd i omröstningar förvånar oss. Vi har aldrig hört talas om detta förfarande tidigare. Frågan är om Johan Nyhus (S) erbjudande till Theo Papaioannou (VV) håller sig inom lagens gränser, skriver professorerna Peter Esaiasson, Mikael Gilljam och Bo Rothstein.

För två veckor sedan rapporterade GT att det socialdemokratiska kommunalrådet i Göteborg, Johan Nyhus, erbjudit Vägvalets partiledare Theo Papaioannou en plats i Göteborgs kommuns Överförmyndarnämnd i utbyte mot att Vägvalet skulle rösta på den rödgrönrosa budgeten i kommunfullmäktige. En plats i Överförmyndarnämnden innebär en ersättning på 57 660 kronor i månaden eller drygt 2,75 miljoner kronor under mandatperioden. Arbetet i överförmyndarnämnden skulle enligt nuvarande ledamöter innebära cirka en dags arbete i månaden. Övrig tid skulle Papaioannou kunna använda för eget partiarbete.

Tackade nej

Papaioannou tackade nej till erbjudandet och vände sig i stället till pressen. Eftersom det bara handlade om en förmån för honom personligen menade Papaioannou att det var ett försök att köpa hans röst. Nyhus förnekade inte de grundläggande omständigheterna kring erbjudandet utan menade i stället att det rörde sig om ett normalt inslag i det förhandlingsspel som förekommer efter varje val.

Utifrån den statsvetenskapliga föreställningen om hur politik bedrivs i välfungerande demokratier reagerade vi på situationen och på Johan Nyhus uttalande i medierna. Tvärtemot Nyhus uppfattning tror vi att den typen av förslag som tycks ha lämnats i det här fallet är ovanliga i ett land som Sverige. Låt oss utveckla resonemanget:

Fyra typer av överenskommelser

Lite förenklat går det att urskilja fyra typer av politiska överenskommelser:

  • Två partier kan för det första göra en kompromiss. Om det ena partiet vill höja skatten med en krona och det andra med 50 öre kan de komma överens om en skattehöjning på 75 öre. Kompromisser är helt accepterade och förekommer hela tiden.
  • Två partier kan, för det andra, kohandla med varandra. Om det ena partiet vill bygga en genomfartsled medan det andra partiet vill bygga cykelvägar kan de komma överens om att stödja varandras förslag trots att de inte gillar den andres politik. Det klassiska exemplet på kohandel är när Socialdemokraterna och dåvarande Bondeförbundet på 1930-talet bytte arbetsmarknadsåtgärder mot jordbruksstöd. Kohandel är också en vanlig och accepterad metod för överenskommelse även om den kan framstå som lite mindre smaklig eftersom den ofta leder till att två minoriteter får igenom sin respektive politik på majoritetens bekostnad.
  • Ett tredje sätt att komma överens är att ett (litet) parti ger sitt stöd till ett (större) parti under en längre period och där det i överenskommelsen mer eller mindre uttalat ingår att det mindre partiets företrädare efter förrättat värv skall belönas med utnämningar till framträdande poster i statsförvaltningen som till exempel landhövding, generaldirektör eller ambassadör.

Den här typen av överenskommelser baserade på utnämningsmakt i efterhand kan uppfattas som moraliskt tveksam men förekommer då och då (ett möjligt exempel är samarbetet mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet 1995-1998).

  • Den fjärde och sista typen av överenskommelse är den som nu beskrivits i media. Om Theo Papaioannou hade gått med på Johan Nyhus erbjudande hade han alltså i förväg accepterat en utnämning till en lukrativ kommunal post i utbyte mot stöd i omröstningen om kommunens budget. Däremot var det inte fråga om någon överenskommelse om politikens innehåll, vare sig i form av kompromiss eller kohandel.

För oss är det en egen form av politisk överenskommelse. I brist på bättre kallar vi den för röstköp. Ett allvarligt problem vi ser i vår forskning är att även många demokratiska länder är svårt drabbade av korruption som ofta tar sig formen av att politiker låter sig köpas. Denna slags korruption visar sig ha svårartade effekter dels på förtroendet för det demokratiska systemet, dels på möjligheterna att åstadkomma en politik som leder till social och ekonomisk utveckling för befolkningen som helhet.

Tre frågor som kräver svar

Vi har tre frågor som vi skulle vilja få svar på:

1. Hur vanligt är det med den här typen av röstköp i svensk kommunpolitik? Om Johan Nyhus har rätt i att det här är normal politisk verksamhet borde det finnas mängder av exempel på liknande överenskommelser runt om i Sverige där partier erbjuder enskilda ledamöter ekonomiskt förmånliga uppdrag mot löfte om kommande stöd i omröstningar. Vi har aldrig hört talas om detta förfarande tidigare och tar därför gärna emot upplysningar från tidigare Göteborgspolitiker, från politiker i andra kommuner och från andra som känner till liknande fall.

2. Hur demokratiskt försvarbart är detta slags röstköp? En traditionell moralisk kompass säger oss att det är helt i sin ordning med överenskommelser där man så att säga byter politik mot politik i form av kompromisser och kohandel. Däremot kan det vara svårare att acceptera utnämningar i efterhand som då kan ses som en slags personliga belöningar. Ännu mer problematiskt blir då överenskommelser där man i förväg erbjuder en belöning till någon för att denne skall stödja ens politik.

Har aldrig prövats juridiskt

3. Hur förhåller sig det aktuella agerandet till gällande lagstiftning? Den svenska lagstiftningen om mutbrott har nyligen skärpts men vad vi vet har frågan om detta slags röstköp aldrig prövats juridiskt.

Enligt svensk lag är det brottsligt om någon erbjuder en otillbörlig förmån till någon som utövar ett uppdrag. Frågan är hur man skall se på det erbjudande om en utnämning som betalningsmedel vid politisk byteshandel som nu har förekommit i den göteborgska kommunpolitiken. Är det otillbörligt eller inte?

Vi anser att det vore intressant med en prövning av hur detta slags röstköpsöverenskommelse förhåller sig till det juridiska regelverket i Sverige.

Faller detta agerande inom det befintliga lagrummet som en åklagare skulle kunna använda för att pröva fallet med påstått försök till röstköp i Göteborgs kommunpolitik? Och hur ser åklagarmyndigheten och de akademiska juristerna på den generella frågan om politikers erbjudande av lukrativa tjänster i utbyte mot stöd i centrala omröstningar?

Peter Esaiasson

Mikael Gilljam

Bo Rothstein

professorer i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

Bild - 2
Bild - 3
Bild - 4
Mest läst