Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

HANS RUINMARTIN HEIDEGGER | Frihet, ändlighet, historicitet – essäer om Heideggers filosofiPå väg mot språket

Martin Heidegger kan man förkasta filosofiskt, moraliskt, politiskt, men man kan inte förneka att han var en av sitt sekels största tänkare. Mikael van Reis läser Hans Ruins nya bok.

SAKPROSA

SAKPROSA

HANS RUIN

MARTIN HEIDEGGER

Frihet, ändlighet, historicitet – essäer om Heideggers filosofi

På väg mot språket

Ersatz

Översättning av Sven-Olov Wallenstein och Ola Nilsson

Drucksache

Hans Ruin har skrivit en strålande fin bok om Martin Heideggers filosofi som fått det otympliga namnet Frihet, ändlighet, historicitet. Man skall inte låta sig skrämmas av titeln eftersom Ruin inte alls ger sig i kast med att förklara det beryktade begreppsraseriet i Sein und Zeit, inte brottar grekisk-romerskt med de kvistiga texterna utan cirklar i stället elegant runt detta verk genom att tända punktbelysningar i den heideggerska tankevärldens skogvägar, bergsstigar och plötsliga avgrunder. Pennan är alltså lätt och vägledande och visar att allt det lästa smält till perspektiv. Ruin har ett öga på läsaren och ett annat i den egna tankeprocessen. Det blir just essäer.

Detta är inte helt vanligt i litteraturen om Heidegger. Man kunde rent av säga att huvudverket Sein und Zeit (Vara och tid) inte spelar någon kungaroll här hos Ruin utan fogas in i en mycket vidare tanketrakt. Därmed får vi syn på det större författarskapet när Heidegger försöker ge den urgrekiska filosofin en andra början. Av filosofiska eller politiska eller moraliska skäl kan man tycka illa om detta – men kan ändå inte bortse från att Martin Heidegger tillhör seklets ofrånkomliga tänkare.

Hans Sein und Zeit från 1927 är där en vatten­delare. Ett skäl är att Heidegger skiljer sanningen från kunskapen och bryter därmed linjen från Descartes och Kant där syftet är att frilägga villkoren för vetenskaplig sanning.

Heidegger valde i stället att se till det mänskliga tillståndets sanning. Vad är varandets vara? Vad är människans ändlighet? Däremellan löper den så kallade ”ontologiska differensen”, skillnaden mellan tid och vara. Han återför sanningen till frågan om den mänskliga existensen, men som Ruin påpekar avtäcker han därmed också en frihetsdimension som jag själv faktiskt inte tänkt så mycket på tidigare. Den är – förstås – inte oproblematisk. Det avgörande är att han inte tänker i en tvåvärldslära – en verklig värld vid sidan av en ideal (platonsk, kristen…) värld. Människan måste hantera sitt öde i denna världen.

I Sein und Zeit lämnar Heidegger också den gamla tudelningen jag/värld. Han talar inte om något jag men väl om ett i-värld-varande och beskrev hur den mänskliga tillvaron bestämdes av strukturer som fruktan, omsorg, ”kastadhet”, befintlighet, etc. Verket visade vidare mot 1900-talets existensfilosofi – Sartre, Gadamer, Lévinas, Derrida ... Fast ”existentialist” ville aldrig Heidegger kalla sig. Hans projekt är att med blick på försokratikerna ge tänkandet en andra början.

Sein und Zeit förblev emellertid ett ofullbordat projekt, en andra avslutande del skrevs inte. Snart kom Heideggers omdiskuterade ”Kehre” eller vändning. Han drivs vidare mot nya frågor. Han författar sin Kantbok och han skriver om Hölderlin och diktandets språk, om teknikens väsen, om tänkandets grund och ger på sextiotalet ut sina samlade Nietzschekommentarer i två stora band. Den storslagna tesen är att den europeiska filosofin sedan Platon tillhör en metafysik (faktiskt värld/ideal värld) och det gäller att tänka vidare bortom denna tvåvärldslära. Heidegger stannar just i det språnget och ändå skriver han oförtrutet tiotusentals sidor för att närma sig denna limes.

Just här blir hans frihetsbegrepp så gåtfullt och intressant. Hans filosofi kan inte överskrida de gränser den stakat ut, men han vidrör ändå en frihetsfråga med begrepp som ”Gestell” och ”Geschick” där det mänskliga ödet just blir mänskligt och inte kosmiskt. Just där märks en glipa, men där han inte längre verkar kunna fortsätta utan att själv hamna i metafysiken. Livet då? Till vad båtar det?

Ruins bok har ett oväntat kapitel i början om ett tidigt men bortglömt begrepp – ”Ruinanz” (!). Livet är från början i ruiner och några grekiska tempel finns då inte. Själv tycker jag Ruins essäer blir som mest intressanta när han kommer till begreppet ”Ereignis” eller händelse som blev ämnet i verket med den postuma och blygsamma titeln Bidrag till filosofin.

Det är särskilt här som senare heideggerianer funnit ett fäste. Vad är en händelse? Här finns hos Ruin ett fint kapitel om essän Konstverkets ursprung och ett om den långa, nötande, frågande Hölderlinläsningen. Jag hade gärna sett att Ruin i all sin väldiga sakkunskap också penetrerade Heideggers medvetna felläsningar av Hölderlin.

Jag tror också att frågan om nihilismen skulle tjäna på ytterligare varv eftersom det handlar om Nietzsche och kritiken av kristendomen. Den världsåskådningsmässiga nihilismen har alltid varit bedräglig genom att den snabbt kastar om från inga värden alls till absoluta hierarkier. Så gick det till med nazismens tillskyndare.

Därmed kommer man fram till Heideggers egen nazism. Hans korta besök i den politiska världen blev en katastrof – hans beryktade rektorstal i Freiburg 1933, hans universitetspolitik. Heidegger är medlem i nazistpartiet 1933-1945, men avgår som rektor efter ett år. Sedan är han tyst om detta resten av livet, men skadan är ändå bestående. Han hade – som filosofins Faust – sålt sin själ till djävulen.

Det fanns emellertid ett starkt intresse för filosofen från andra sidan Rhen. När Heidegger sitter i sin hytte i Schwarzwald 1945 uppsöks han en dag av en ung fransk löjtnant med politiska vänstersympatier. Edgar Morin – född 1921 – som ber om ett bidrag till en nystartad tidskrift. Morin blir sedermera berömd sociolog. Det är en talande bild av den dubbla skattningen av Heidegger vid just denna tid.

Heideggers nazism är därefter intensivt diskuterad och finns grundligt utredd av flera forskare. Många av Heideggers beklagliga skrifter gavs ut redan på sextiotalet. Som Michael Hamburger påstod en gång kunde man säga att Heidegger var ”en liten människa, men stor tänkare”. Ruin läser verkligen tålmodigt och solidariskt av Heideggers bevekelsegrunder utifrån tänkandets inre rörelser. Lite väl solidariskt, skulle jag tycka. Själv tror jag att Heideggers långa tystnad efter kriget mest hade med skam att göra. Han skämdes över att han i ett svagt ögonblick inbillat sig att Adolf Hitler var en större filosof än vad han själv var.

Många av den här bokens stora förtjänster fordrar annat utrymme för diskussion. Det är boken väl värd. Frihet, ändlighet, historicitet öppnar tankevärldar som vi kanske inte är vana vid och det finns många skäl att vandra in och ut ur dem.

Heidegger är beryktad för sin begreppsliga träslöjd (”Sich-vorweg-schon-sein- in-(der-Welt) als Sein”), men nu finns också en rad essäer om språk och dikt översatta till svenska i volymen På väg mot språket. Jag överraskas inte av lugnet där men väl klarheten hos texterna när filosofen rör sig varligt runt dikter av Trakl och George. Dessa meditationer kommer från en mycket långsammare tid än dagens. Och med en djup tilltro till ”det diktade ordet”. En sällsynthet i dag. Också där finns en början.

Martin Heidegger (1889-1976) var tysk filosof och är förgrundsgestalten för 1900-talets existensfilosofi, allt med en början i huvudverket Sein und Zeit (Vara och tid) från 1927.

Mikael van Reis är medarbetare på kulturredaktionen och skrev senast om Neil Youngs musik och om Hilary Mantels roman Wolf Hall.

Mest läst