Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 2

Hanne-Vibeke Holst | Knud, den store

Litteraturrecensioner Uppgång, fall och förfall. Hanne-Vibeke Holst berättar historien om sin far Knud Holst Andersen i nya romanen Knud, den store. Det är spännande, välskrivet och varmt, tycker Eva-Lotta Hultén.

Roman

Roman

Hanne-Vibeke Holst

Knud, den store. En roman om min far

Översättning Margareta Järnebrand

Bonniers förlag

Ganska frekvent kommer det böcker där barn till kända föräldrar berättar om sin barndom och inte sällan är vidräkningen hård. När danska författaren Hanne-Vibeke Holst gör upp med sin far, som var en välrenommerad poet och författare, väljer hon ett annorlunda grepp: boken berättas ur faderns perspektiv.

Knud, den store är en till formen traditionell biografi som börjar med huvudpersonens födelse och slutar med hans död. Däremellan ett liv, med uppväxt, äktenskap och barn, skilsmässa och nya relationer, och skrivande som levebröd och livskrok.

Knud Holst Andersen växer upp under fattiga förhållanden. Modern är känslig och dyster, fadern patriarkal och båda djupt frireligiösa. Medan modern klemar med den känslige sonen tycker fadern att han ska rycka upp sig och sluta hänga över böcker. En läkare och en lärare träder in till hans försvar. Knud passar inte för kroppsarbete och bör i stället få läsa vidare. Hans kunskapshunger är enorm, hans drivkraft att utmärka sig och bli någon på litteraturens område likaså. Skrivandet, med medföljande hybris och svartsynt självtvivel, blir vad som styr hans liv, sida vid sida med en längtan efter beundran och ovillkorlig kärlek från den som står honom närmast. Men ovillkorlig kärlek är inget man kan förvänta sig i en vuxen relation. För att få måste man ge.

Det är nya tider, 60-tal med kvinnofrigörelse, och Knud uppmuntrar visserligen sin hustru att arbeta och skriva men är måttligt intresserad av att ta hand om hem och barn. Att han ska stå i centrum, få eget arbetsrum, egen tid och ro från de stojande barnen, är för honom självklart. Relationen till hustrun Kirsten, Bu kallad, blir konfliktfylld. Beskrivningen av Bu får mig att tänka på kvinnorna i Monica Fagerholms Underbara kvinnor vid vatten. Bu är vacker, flirtig, chic och strävar efter självständighet och Knud lyckas aldrig helt fånga henne. Hon har andra kärleksrelationer, egna framgångar som författare och tjänar tillräckligt med pengar för att till sist kunna lämna honom. Då är han redan ganska djupt inne i alkoholism och med skrivandet går det si och så. Prestationsångest och dålig självkänsla plågar honom, liksom paranoia. Han har aldrig kunnat hålla i pengar och sätter sig i skuld överallt. Sina döttrar håller han ifrån sig och den nya kvinnan kan han inte låta bli att vara elak mot; också hon lämnar honom.

Hela sitt liv drömmer Knud Holst om att skriva den stora romanen om sitt liv. Det lyckas honom inte. Bitter åser han sin exhustrus och äldsta dotters framgångar som romanförfattare. Än bittrare kan man ana att han blivit om han vetat att den där romanen om honom skulle komma att skrivas av dottern. Det var nog en annan ton, en annan framställning av honom själv som han sett för sitt eget projekt.

I Hanne-Vibeke Holsts berättelse om sin far är han visserligen en känslig människa och en skicklig poet och novellist men över hans person vilar också ett löjets skimmer. Han tar sig själv på för stort allvar och ger sig in i saker han inte klarar av. Han är högtravande när han borde vara lättsam och nedlåtande när han borde vara ödmjuk. Inte heller lyckas dottern dölja att när det kommer till relationen mellan fadern och modern så ligger hennes sympatier hos den senare. Som läsare närmast jublar man när Bu till sist lämnar den självömkande, självupptagne, försupne och alltför spendersamme Knud.

Sig själv har Hanne-Vibeke Holst skrivit in ytterst sparsamt i boken. Det är ju fadern som är huvudpersonen och hans döttrar tycks mest ha fungerat som bakgrundsfigurer i hans liv. Han är alltför fast i att älta sin egen barndom för att på allvar intressera sig för sina döttrars. Den första tjänade för övrigt mest till att hålla kvar den undflyende Bu, den andra kom på önskan av hustrun och den tredje, som ändå blir hans ögonsten av de tre, är resultatet av en av hans hustrus affärer (men det låtsas han aldrig om).

Knud, den store är en spännande roman om en mans uppgång, fall och förfall. Den lite slängliga stil Hanne-Vibeke Holst brukar skriva i är borta, kanske är det faderns språk som tagit sig in i hennes, när hon steg in i hans hjärna. Berättandet är melodiöst och smidigt.

Hanne-Vibeke Holst har tidigare skrivit om delar av sin släkts historia i boken Min mosters migrän eller hur jag blev kvinna. Där är det kvinnorna som tar plats och hon resonerar kring vad som styrt och format mormodern, modern, mostrar, systrar och henne själv. Den boken är en feministisk uppgörelse med egoistiska män och patriarkala strukturer men också en berättelse om kvinnor som gör motstånd och ibland slår sig fria. På sätt och vis är även romanen om fadern en feministisk bok – om hur kulturmansidealet blir ett hinder för att vara människa, jämlike och pappa. För inte tycks Knud ha haft mycket av verkligt värde att vinna på sin envisa självupphöjelse och ovilja till anpassning till resten av familjen.

De allra sista veckorna av sitt liv försonas Knud med de vuxna döttrarna och i bokens sista stycke är det äntligen Hanne-Vibeke själv som för ordet, och uttrycker sin kärlek till den komplicerade och svårt härjade fadern. Det ger boken ett vackrare skimmer än den annars fått och gör både Knud och hans dotter mer mänskliga för läsaren.

Bild - 1
Bild - 3
Mest läst