Jag hör till dem som tyckte mycket om Hanna Jedviks debutroman Snart är jag borta. Just när jag börjat tro att jag hade läst en historia för mycket om utsatta tonårsflickor kom Jedvik och skrev nytt liv i berättelsen om dem som våldtas och skär sig. Samma lyhördhet för den brutala sidan av tillvaron hittar jag i Göteborgsförfattarens andra ungdomsroman Kurt Cobain finns inte mer.
Den här gången handlar det om vänskap, så stark att den gränsar till passion. Första dagen på gymnasiet möter Lovis den sköra, inåtvända, oemotståndliga Alex med gröna nagellacket och snart blir de varandras allt. Inneslutna i kärleksbubblan dit vare sig pojkvänner eller andra kompisar når lever de bara för varandra, i väntan på den där framtiden när de fullt ut ska bli sig själva.
Jedvik skriver om sådant som känns igen från många ungdomsböcker: den lilla staden och den stora lockande världen utanför, timmarna på fiken, konstnärsdrömmarna, musiken och den kallsinnige pappan som vänder sig bort när han får veta att Alex är homosexuell. Det hade kunnat bli väl förutsägbart med alla dessa igenkännbara teman och miljöer men Jedviks stora inlevelseförmåga gör att boken aldrig stelnar i det alltför typiska. Det finns en känslomässig laddning i vartenda ord som gör texten djupt engagerande och jag läser som om jag aldrig förut hört talas om en tonåring som åker till Hultsfred och bär Dr Martens.
Det fina är att Jedvik skriver så varsamt om det brutala. Hon lägger sig nära känslan, men vet också att ta ett kliv tillbaka när dramatiken är stor. I slutet av boken väntar en tung insikt för Lovis: kärleken övervinner inte allt. Hur mycket hon än älskar Alex finns delar av honom dit kärleken inte når. Det är en hårdkokt sanning att gestalta för en tonårig läsekrets. Ändå känns slutet inte hopplöst, bara sant.
