Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Hanna Mi Jakobson är tillbaka i Sverige - men fortsätter att cykla.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Hanna gjorde en riktigt lång cykeltur

    Hon reste genom 16 länder och såg öknar, regnskogar och glaciärer. Efter två och ett halvt år i cykelsadeln är Hanna Mi Jakobson nu hemma i Stenungsund igen.

    På förmiddagen plingar det till i mejlboxen:

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    – Visst kan vi göra en intervju. Jag kommer cykla från Göteborg till Stenungsund i dag och kan komma förbi i eftermiddag om du vill?

    Några timmar senare parkerar Hanna Mi Jakobson sin Crescent i centrala Kungälv. Hon har varit hemma i Sverige i ett par veckor nu. Och man skulle lätt kunna inbilla sig att hon efter mer än 3 000 avverkade mil i Nord-, Central- och Sydamerika borde vara lite trött på att trampa.

    Har alltid cyklat

    – Nej då. Bara man kan komma in och värma sig och byta till torra kläder så är det inga problem. Det är så bekvämt här i Sverige. Och mina föräldrar pysslar om mig väldigt mycket, säger Hanna Mi Jakobson och skrattar.

    Cyklat har hon alltid gjort. Från början mest för att ta sig mellan hem, skola och jobb. Men för fem år sedan fick hon för sig att cykla hem till Sverige från Paris – och fick mersmak.

    – Det tog en månad ungefär. Och jag kände verkligen att det var det optimala sättet att resa och transportera sig på. Man kommer väldigt nära omgivningen. Människor, natur, väderlek och allt. Jag hade inte fått nog, helt enkelt.

    Kanada lämplig startpunkt

    Hon funderade länge på nästa steg. Sydamerika hade hon aldrig varit i. Till Centralamerika ville hon resa tillbaka. Och USA eller Kanada kändes som en lämplig och enkel plats att börja på.

    I augusti 2009 rullade Hanna Mi Jakobson iväg från Vancouver i västra Kanada. Hon hade räknat med att det skulle ta cirka ett och ett halvt år att ta sig ända ner till Eldslandet i Argentina. Det tog ytterligare ett år.

    – Från början hade jag mest tänkt hålla mig vid kusten och på asfalterad väg. Men sen blev jag lite djärv och sökte mig upp på små vägar i bergen. Jag hade olika delmål och vågade väl inte riktigt hoppas att jag skulle nå hela vägen.

    Bjöds ofta att övernatta

    Hanna Mi Jakobson gjorde några längre stopp – ett av dem i Guatemala, där hon stannade i två månader för att studera spanska – och möttes av vänlighet och gästfrihet under hela sin färd. Överallt bjöds hon in i fattiga människors hem. Det medhavda tältet behövde hon bara använda till ungefär en tredjedel av nätterna.

    Rädsla kände hon sällan, trots att trafiken stundtals var intensiv och att hundar emellanåt sprang efter henne och högg efter benen.

    Men en gång i Costa Rica höll det på att gå riktigt illa.

    – Det var en solig och fin dag. Plötsligt upptäckte jag att två män närmade sig på cykel i hög fart. De attackerade mig och jag föll ner i ett dike. Jag kom helskinnad därifrån, men de försvann med en del grejer. Pass, pengar och kamera, bland annat.

    Många hade säkert gett upp och åkt hem efter en sådan händelse. Vad var det som fick dig att fortsätta?

    – Det tog många veckor innan jag kände mig trygg och bekväm med att cykla ensam igen. Men sen kände jag att jag inte ville låta den rädslan styra mig. Lokalbefolkningen var viktig, jag hade en väldig trygghet i dem. Anledningen till att det ändå gick så bra vid rånet var ju att en bil stannade och skrämde i väg männen.

    Hur blev du bemött som ensam kvinna på vägarna?

    – Jag fick nog mycket mer beskydd, hjälp och omsorg än en manlig cyklist hade fått. Så även om det finns en viss utsatthet i att vara ensam på kvinna på vägen, är det på ett sätt lättare.

    Planerar du redan nästa äventyr?

    – Nu ska jag vara i Sverige. Det hade varit kul med någon mer långtur, men det blir nog inte inom de närmaste tio åren i så fall. Sverige känns väldigt bra nu. Så länge jag får cykla är jag nöjd.