Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Han vill inte stryka medhårs

    För snart fyra år sedan fyllde Per Oscarsson 80. GP intervjuade honom.

    Språket, både det verbala och skrivna, har alltid stått i centrum för skådespelaren Per Oscarsson. I en tävling i diktläsning i skolan fick han andra pris. Nu ägnar han sig åt att skriva sina memoarer. Det går sakta - Per är pedant när det gäller språket.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Per Oscarsson, som fyller 80 år i dag (2007-01-28), har i stort sett lagt av att medverka i filmer och tv-serier. Senast sågs han i thrillern Den som viskar 2006.

    - Det är väl ingen som vill ha mig längre och ingen hör av sig, säger Per Oscarsson med ett brett leende. Jag är glad för det, jag har så mycket annat att syssla med. Nu kan jag förmå mig att mera effektivt arbeta med memoarerna, som jag började skriva för 20 år sedan.

    - Att det gått så sakta beror på att jag är noga med språket, jag skriver på ett speciellt sätt - jag ser det som ett slags konst. Jag vill ha en egen karaktär på det jag skriver. Mycket har jag kastat. Av 350 sidor har jag kanske godkänt 26! Det jag ratat var för dåligt helt enkelt.

    Inget skvaller
    I slutet av 1980-talet frågade en förläggare om Per ville skriva sina memoarer.

    - Först tackade jag nej. För mig verkade det här med memoarer lite sketchaktigt. Det var min uppfattning då. Efter en tid ändrade jag mig. Jag skulle ju kunna prägla skrivandet med min egen filosofi, det kanske ger omväxling.

    Den som väntar sig en bok fylld av skandaler och skvaller kommer sannolikt att bli besviken.

    - Jag är inte ute efter att skada någon, men inte heller att stryka medhårs. Jag tycker om humor och vill att boken ska vara underhållande. Det känns roligt att skriva.

    Per Oscarssons liv - åtminstone i början av karriären - blev stormig och han blev ett populärt objekt i medierna. Att han gått med i Jehovas vittnen satte sina spår, han vägrade göra lumpen och fick sitta några dagar i buren med inställda Dramatenföreställningar som följd.

    När han spelade Hamlet på Göteborgs stadsteater i början av 1950-talet geniförklarades han. Men en dag försvann han bara från teatern och började fotvandra till Paris.

    - En orsak var att vi spelade in Hamlet för radioteatern. Min insats var undermålig enligt mig själv. Jag ville ta mig in i radiohuset, ta det inspelade bandet och elda upp det. Nu ville jag söderut och tog ut de 1 200 kronorna jag hade på bankboken.

    I sin lägenhet skrev Per en lapp med orden "Om ni älskar mig, sök mig ej".

    - Jag tog taxi till Malmö, där rök de flesta pengarna. Jo, jag kom till Paris, men taxichauffören blev ju en ledtråd för dem som sökte mig. Teaterchefen Karin Kavli ordnade med hemresa och hon mötte mig på Torslanda flygplats.

    I bara kalsongerna
    Annandag jul 1966 medverkade han i direktsända Hylands hörna i tv, ett inslag som verkligen gav eko. Per kom in utklädd till den sorgliga skepnaden Don Quijote, han började klä av sig och föredrog en egen skriven monolog i ämnet sexualupplysning. Alla - inte minst programledaren Lennart Hyland - tittade stumma av förundran och undrade hur långt han skulle gå. Dock kalsongerna behöll han.

    Svenska folket delades i två läger, de som tyckte att Per gjort en bra sak, andra hälften förfärades och kallade framträdandet skandal.

    - Det var inte medvetet att min monolog skulle väcka så starka reaktioner. Det var ju bara en parentes på temat blommor och bin. Efteråt blev jag av somliga betraktad som en sexualprofet och fick medverka i debatt-program i tv och ute på bibliotek. Jag var ju ingalunda någon expert.

    Under uppväxtåren i Stockholm var fantasin livlig, skolan gillade han inte.

    - Jag ville bli cowboy, en Blixt Gordon eller ridande polis i Kanada. Jag satt mest hemma och lekte med mina tennsoldater, jag gick mycket för mig själv. Vändpunkten kom när jag börjat på Stockholms samrealskola. En kamrat lockade med mig till en diktläsningskurs. I mina öron lät det tradigt, men jag ville inte göra min kamrat besviken.

    Kursledare var skådespelaren Manne Grünberger.

    - Jag fascinerades av hans sätt att läsa Fröding, han läste på ett sätt jag aldrig hört. Han fyllde hela lokalen med sin röst, det var enastående. Det var då jag bestämde att bli skådespelare.

    Tog tio privatlektioner
    17 år gammal sökte Per in till Dramatiska teaterns elevskola, bara tio dagar före provet. Han läste in stycken ur Peer Gynt och annat, men förstod att han borde testa det på någon och sökte upp en känd privat teaterpedagog.

    - Han var skeptisk, det var så kort tid, men jag bad honom lyssna på det jag lärt in. Han gjorde det och så fick jag ta tio privatlektioner inför provet. För att komma in så ung måste jag ha målsmans tillstånd, min styvmoder förfalskade min pappas namn. På Dramaten lärde jag mycket av att bara studera stora skådespelare, för mig var det Inga Tidblad, Lars Hansson och Anders Henriksson. De hade stor auktoritet.

    Redan under tiden på elevskolan fick Per spela på Dramatens scener. Han blev snart själv en del av den svenska teaterhistorien. Under sina 60 aktiva år som skådespelare har han gjort en lång rad stora och klassiska roller. Den som publiken kanske mest tog till sitt hjärta var som polischefen Jörgensson i serien om poliserna i Strömstad.

    - En bra roll och ett mycket bra manus, säger Per.

    På 1970-talet tröttnade Per på teater.

    - Jag tyckte att jag kom ingen vart. Lugn och ro var vad jag behövde och hoppades få det ute på landet. Det blev en herrgård med lantbruk i Trestena utanför Skara. Jag blev kycklinguppfödare och skaffade också 50 kor.

    Det blev 14 år som lantbrukare.

    Film och teater lockade dock igen. Två filmer regisserade Per, Ebon Lundin och Sverige åt svenskarna. I den senare spelade han också massor av roller själv. Filmen blev ett fiasko.

    - Det var regisserandet som lockade.

    Med åren har det blivit hundratals teaterroller samt en lång rad karaktärer på film och i tv. Varje julafton kan Per för övrigt ses i barnpjäsen Kan du vissla Johanna.

    - Mina barnbarn gillar den och det är ett bra betyg, säger Per Oscarsson.