Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Han vårdar barockens språk

    En brittisk expert lär Göteborgsoperans orkester en ny dialekt. För första gången ska den spela barockopera. - Ett stort steg. Och samtidigt inte. Musikerna måste bara tänka lite annorlunda, säger Laurence Cummings.
    In kommer Caesar. Han hälsar. Med massor av vokala krusiduller och extremt ljusa toner sjunger kejsaren för Cleopatra att han har mod att erövra hela världen. Det är repetition av Händels opera Julius Caesar på Göteborgsoperan och jag som inte lyssnat mycket på kontratenorer studsar inför kontrasten mellan det grova maktspråket och det höga tonläget.
    En ren vanesak, menar Laurence Cummings som dirigerar orkestern och även spelar cembalo.
    - Många säger att det är ovanligt, samtidigt hör man ofta män sjunga i falsett i mycket av dagens popmusik, säger han.
    - När de började återuppliva Händels operor på 20-talet hade de också svårt att acceptera ljusa röster i hjälterollerna. I stället använde de lägre röster, men det fungerar inte enligt min mening. De är skrivna för att ligga på topp, ovanpå orkestern.
    Han tillägger att även om det i dag finns flera goda sångare som fixar tonerna, så kan vi aldrig få höra hur det lät på Händels tid. Då framfördes de av kastrerade italienska män med exceptionellt god andningskontroll.
    - Under 1700-talet var kastraterna lite som ett slags exotiska fåglar.
    Fyrtioårige Laurence Cummings har ägnat halva sitt liv åt att borra sig in i barockens mysterier. Sedan fler år ansvarar han för avdelningen för äldre musik vid Royal Academy of Music i London och han har turnerat och spelat in flera skivor med sin cembalo. Instrumentet fick han första gången närkontakt med då han var i tjugoårsåldern, ett passionerat möte som fick honom att överge den orgelkarriär som sedan tonåren legat utstakad.
    Han säger att han föll för det knäppiga klaverets klarhet, för barockmusikens harmonier och för det generösa samspelet mellan instrument och sångare.
    - Det underbara med barockopera är att så många gränser överskrids. Det är inte som i en del nyare opera där orkestern är som en kudde som sångarna sitter ovanpå. I stället pågår alltid en dialog. De pratar. Jag gillar det, säger den entusiastiske dirigenten.
    Han förklarar att musikerna i diket är mer inblandade i handlingen på scenen.
    - Det är mer demokratiskt, inte lika mycket vi och de.
    Ovissheten kring hur musiken faktiskt lät är en annan källa till hans fascination. Under 1600- och 1700-talet överlämnades mer åt improvisation och till skillnad från mer sentida verk inom den klassiska musiken finns inte mycket nedtecknat i fråga om detaljstyrning.
    - Jag gillar det, när det finns många, många svar på en fråga. Jag försöker att vara sann mot känslan i originalet och samtidigt vara uppmärksam på detaljerna.
    Sedan i juli har han varit i Göteborg för att vägleda Göteborgsoperans orkester in i Händels verk. Eftersom den inte spelat barockopera tidigare visste han inte hur knivigt det skulle bli, men han säger att det gått som smort. Musikerna spelar med varandra jämt, vilket i hans värld inte är det vanligaste.
    Nu blir de uppbackade av bland annat en hårdrockare på teorb, ett slags luta med fjorton strängar, och har fått lära sig att tänka en smula annorlunda. Det kan vara nog så svårt, menar Cummings. Å andra sidan handlar allt om musik. Det är inte som att lära sig ett helt nytt språk, även om den äldre musiken skiljer sig på vissa punkter.
    Dåtidens kompositörer var stöpta retoriker, berättar han och liknar deras verk vid föredrag. Det gäller att övertyga åhörarna och då finns en del små retoriska verktyg. Ett barockknep går ut på att liksom hala in publiken med tonen. Laurence Cummings illustrerar sjungande och med slingrande fingrar hur en violinist tyst smyger igång så att lyssnarna spetsar öronen för att höra.
    - Normalt ser musiker en ton och spelar den dynamiskt likadant. Men i barocken startar du tonen, du utvecklar den och avslutar den. Intrycket som eftersträvas är att publiken lutar sig framåt i sina säten, säger han och svajar framåt en smula i restaurangstolen.
    Laurence Cummings säger att den viktigaste insikten för orkestermusikerna handlar om att barocken är uppbyggd av små detaljer. Han gör en jämförelse med Wagners episka verk och menar att det är som en enda lång resa i ett öppet och fullt synligt landskap.
    - Men i barockmusiken, precis som i arkitekturen, är allt hela tiden väldigt livligt. Det är fullt av små retoriska figurer, fraseringar och utsmyckningar. Men om du stegar tillbaka ser du helheten, säger han.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.