Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Han förnyar sträng tradition

    Han är en av Irans stora traditionella musiker och samtidigt motarbetad för att han söker förnyelse. Hossein Alizadeh är trippelaktuell i Västverige där han turnerar med sin tar, Irans nationalinstrument.
    Hossein Alizadeh plockar upp sin sexsträngade tar från sängen på hotellrummet, knäpper fram ett par snabba skalor. Klangen är stark och metallisk, leder tankarna åt banjo fast med österländsk prägel. Tar är Irans nationalinstrument, precis som sitar är Indiens motsvarighet.
    Man brukar säga att ett nationalinstrument speglar sitt lands mentalitet, säger han och menar att det ligger något i det.
    - När jag hör sitar ser jag en indisk kvinna framför mig. En tar tycker jag låter lite nasalt, precis som vi iranier pratar, säger Hossein Alizadeh och river av ytterligare några flyhänta toner.

    Han förklarar att tar är det persiska ordet för sträng. Det går igen i så väl sitar som gitarr och namnet på hans andra instrument, den lite mer tystlåtna iranska lutan setar. Fast den valde han att lämna hemma i Teheran eftersom säkerhetsreglerna är så tuffa på flyget.
    Hossein Alizadeh är i Göteborg för en kort västsvensk turné som inleds i Uddevalla i kväll, går vidare till Borås i morgon och avslutas i Konserthuset på söndag. Det blir avskalade konserter med improvisationer till slagverk.
    Men Hossein Alizadeh har också jobbat mycket med stora orkestrar och skrivit verk där traditionella persiska instrument samspelar med västerländska stråkar. Under 40 år har han arbetat som musiker och räknas till en av de stora i Iran, både som kompositör och som virtuos. Han har en stark förankring i sitt hemlands tradition men vill samtidigt förnya den.

    Sådana ambitioner är kontroversiella i de flesta kulturer. I Iran tillkommer en regim som försöker kväsa nyskapande medan konserverande krafter premieras.
    - Ända sedan jag började arbeta som musiker har jag varit missnöjd med förhållandena i Iran. För som musiker måste jag både försvara själva musiken och försvara den från staten som vill censurera. Men jag har inte velat ge upp utan har bestämt mig för att stanna kvar, säger Hossein Alizadeh.
    Trots allt är mycket positivt, fortsätter han och menar att det i få delar av världen finns ett lika utbrett intresse för musik som i Iran. Han driver ett musikcenter i Teheran där han utbildar nya generationer tar- och setarspelare.
    - Där har jag en stor skara elever och kan i en positiv anda förmedla mitt synsätt.

    Hossein Alizadeh lägger undan sin tar och tar fram ett ex av Ney-Nâva, en cd som han spelade in på 80-talet. Det är en iransk klassiker, ett konstmusikaliskt möte mellan öst och väst, dramatisk musik med svävande flöjttoner, pampiga orkesterpartier och vemodiga melodier. Han berättar att han skrev som en motreaktion mot hårda, nationalistiska stämningar i samband med Iran-Irak-kriget.
    - Ju mer jag spelar och ju äldre jag blir desto mer älskar jag all musik som finns i världen. Jag känner allt mer att musiken är en kraft som kan ge en fredligare värld.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.