Det är nästan synd om Hammerfall. Med en skiva som måste benämnas som en nytändning i ryggen får de spela för en halvfull Lisebergshall. En konsertlokal de fyllde när deras 80-talstrogna variant av metall var lite mer i ropet tidigare under 2000-talet.
Men bara nästan synd. För precis som Hammerfall visade när de rockade sönder Sticky Fingers under sin releasespelning i våras, så sträcker sig nytändningen längre än en studioskiva.
Attitydförändringen går från enklare scenkläder, till en scen med snygga ljusskärmar och nog med färgade lampor för en arena, till ett mycket hårdare musikaliskt anslag.
Inga ringbrynjor och eldar, med andra ord, utan ett band som brutalt kör ner eventuellt medlidande i halsen redan i inledande Patient Zero, Heeding the call och fenomenala Any means necessary. Fullständigt krossar äldre band som Saxon och Accept på deras egen planhalva och sedan bara fortsätter. Är mycket mer heavy- än powermetal och lyckas dessutom i sina bästa stunder få den glesa hallen att kännas mer välfylld den är. På ren kraft och kvalitet i allt från ljud till publikontakt.
Det är faktiskt överraskande att Hammerfall kan kännas så här pigga, vara så tunga. Att de även kan få uttjatade låtar som Hearts on fire att kännas fräscha och nästan rockklubbsriviga är rent förbluffande och att Joacim Cans sjunger bättre än någonsin är bara överkurs.
Så, nä. Det är varken synd om ett Hammerfall som har återuppfunnit sig själva eller om en publik som får en grymt bra rockkonsert.
Det är bara synd om den som inte var här.
