Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1

Hamburgs stadsutveckling – en vision som inte når ända fram

Vad händer med demokratin när företag får allt större inflytande över stadsutvecklingen? Kulturskribenten och forskaren Catharina Thörn skriver om stadsdelen Wilhelmsburg i Hamburg som de styrande vill förvandla till ett bra exempel på stadsutveckling. Alla är inte lika övertygade.

"Problemet med IBA", säger Peter Birke, "är att de i första hand sysslar med stadsmarknadsföring och inte stadsutveckling". Vi sitter på hans balkong i Wilhelmsburg och blickar ut över området. I huset bredvid bygger IBA ett av sina projekt. Peter Birke är historiker och aktiv i Rätten till staden. I många år har han bott i Wilhelmsburg, som ligger på en ö mellan den norra och södra älven och sett de förändringar som pågår. Han har också varit engagerad i en lokal medborgargrupp för att påverka stadsutvecklingen.

IBA är en förkortning på Internationell bostadsutställning. Sådana utställningar har förekommit i Tyskland sedan 1901 och varit ett sätt att initiera stadsutveckling. I Hamburg har det sedan 1990-talet pågått diskussioner om hur Wilhelmsburg skall kunna sammanfogas med den övriga staden. Ön är, likt Hisingen, ett område där man förlagt industrier och de boende är i hög grad invandrad arbetarklass. Här har det funnits tillgång till bostäder med låga hyror och ett utrymme för människor att ta plats i staden.

I början på 2000-talet formulerade kommunen en strategi kallad Språnget över Elbe och 2003 anordnades en internationell workshop som hade som syfte att skapa framtidsbilder för Wilhelmsburg. För att samordna utvecklingen grundade kommunen 2006 det kommunala bolaget IBA som har i uppdrag att under sju år initiera olika projekt som skall resultera i en internationell bostadsutställning år 2013. Jag möter en av deras informatörer, Tobias Holtz, på IBA:s informationskontor IBA Dock som ligger och flyter på vattnet vid hamnen. I tre våningar kan man ta del av deras projekt, publikationer och reklamblad. Mitt i byggnaden huserar en stor modell över ön och längst ner vid vattnet kan man köpa en kopp kaffe och slå sig ner i en av de solstolar som går i IBA:s färger blått och vitt.

Informationsaffischerna har alla samma design och färg. På tre språk, tyska, engelska och turkiska, får man information om olika medborgardialoger och ambitionerna att skapa en hållbar stadsutveckling. Allt är väldigt estetiskt och snyggt designat. De tjocka böcker som finns att låna när man köper kaffe är ambitiösa och omfattande. När vi står vid modellen säger Tobias Holtz att en av IBA:s främsta utmaningar ligger i att förändra bilden av Wilhelmsburg. "I dag", menar han, "har Wilhelmsburg dåligt rykte". IBA har därför använt sig av olika konstprojekt för att skapa en mer attraktiv bild av området. Och trots att IBA har ett tidsbegränsat uppdrag som tar slut i och med bostadsutställningen 2013 menar han att deras ambition är att lägga grunden för en hållbar stadsutveckling på Wilhelmsburg.

Hela projektet handlar om att göra något gott för Wilhelmsburgs boende. Som exempel på detta tar han projektet "Världskvarteret”. Här har man, omvandlat bostäderna i samverkan med de boende och skapat energismarta hus. Studenter togs till hjälp för att knacka dörr och tala med alla i kvarteret. Området förändrades sedan utifrån de boendes önskningar. Jag undrar vad som skiljer IBA från vanlig traditionell stadsutveckling . Det stora skillnaden menar Tobias Holtz ligger i ambitionen. IBAs projekt handlar om att sätta Wilhelmsburg på kartan, inte bara lokalt utan även internationellt. Hela syftet är att använda platsen för att testa nya arbetsmetoder och modeller som sedan kan marknadsföras till andra städer världen över. ”Världskvarteren” är ett sådant gott exempel även om Holtz menar att själva dialogmodellen var lite väl kostsam och tidsödande.

Dagen därpå möter jag en lokal grupp kallad Arbeitsgruppe Wohnen Wilhelmsburg. Det är lördag och de skall samla in namnunderskrifter på den lokala marknaden för att protestera mot IBA:s stadsutvecklingsmetoder. Gruppen består bland annat av hyresgästföreningen, kyrkan och en stödorganisation för invandrade kvinnor. De har en lista med krav på bland annat mer transparenta beslutsprocesser, stopp av diskriminering i bostadsköer, förbättrade livsvillkor för människor i Wilhelmsburg och, inte minst, stopp för höjningar av hyrorna som de senaste åren stigit med 21 procent.

Jag frågar om Världskvarteret och den medborgardialog som varit där. Christian Gaterman som är verksam i gruppen bor i kvarteret och han skakar bara på huvudet. "Ingen har talat med mig och trots att de ännu inte gjort något med mitt hus har hyran gått upp", säger han. Att området nu har en miljöprofil och ingår i IBAs internationella marknadsföring har resulterat i att även de hus som ännu inte berörts ses som mer attraktiva.

Problemet med IBA, menar gruppen, är att talet om sociala frågor och demokrati bara är en fernissa. Och onekligen finns det en inbyggd paradox i hela IBA:s uppdrag. För precis som Tobias Holtz framhöll sysslar inte IBA med vanlig kommunal stadsutveckling och medborgardialog. Huvudsyftet är att skapa en bostadsutställning där internationellt framstående exempel på stadsutveckling skall marknadsföras. Därför måste projekten vara lyckade och innovativa redan innan de är färdiga. Det specifika i uppdraget gör att ”dialogen” med medborgarna avgränsad och förutbestämd. Och den dialog som sker kommer att paketeras och varumärkas för att sedan exporteras till andra städer.

Det är inte bara lokala grupper som reagerat på IBA:s strategier. I april 2010 publicerade den italienska konstnärsgruppen Museo aero solar ett öppet brev till IBA. Likt många andra konstnärsgrupper hade de blivit inbjudna att skapa konst på Wilhelmsburg. De erbjöds en summa pengar och fick i princip fria händer. Museo aero solar bestämde, efter ett besök på Wilhelmsburg, att tacka nej till uppdraget och offentligt ange sitt skäl. I brevet skriver man att man under en dag träffat representanter för IBA och sedan själva tillbringat en dag på ön och pratat med boende och upptäckt att IBA:s bild av situationen starkt avvek från de boendes.

I brevet skriver de att de inte ville delta i ett jippo och producera glada mångkulturella bilder av verkligheten som skall visa att IBA gör gott för folket när så många av öns boende fruktar att IBA:s närvaro kommer resultera i att hyrorna höjs och att de måste flytta. Det skulle kort och gott vara ansvarslös konst. När jag frågar Tobias Holtz om hur IBA ser på alla de protester som finns mot dem rycker han bara på axlarna och säger att det alltid blir protester när man sysslar med stadsutveckling. Det är helt enkelt inte en fråga för dem. Men han understryker att IBA inte alls vill skapa högre fastighetsvärden utan gärna ser att människor skall kunna bo kvar. Men när jag frågar hur det skall gå till – om de har några särskilda verktyg för att se till att hyrorna hålls på samma nivå skakar han på huvudet. Det är inte ett IBA-projekt menar han och hänvisar till kommunala bostadsbolaget SAGA som äger majoriteten av bostäderna. Hur ett kommunalt bostadsbolag som har krav på sig att hela tiden generera vinst skall kunna jobba med dessa frågor får jag inte svar på.

När jag promenerar runt i Wilhelmsburg för att smälta mina intryck ser jag att IBA:s närvaro på ön är väldigt visuellt påfallande. Överallt sitter informationsskyltar som presenterar olika IBA-projekt. Men motståndet är också synligt. Här finns såväl affischer från Rätten till staden som graffiti med texten ”IBA sucks” . Jag tänker på vad som händer med demokratin och stadens offentlighet när olika företag får allt större inflytande över stadsutvecklingen. För här i Hamburg är det tydligt att även om företagen är kommunalt ägda är deras huvuduppgift att placera Hamburg på den internationella kartan som ett framstående exempel på framtida stadsutveckling. I en sådan utveckling är bilder på glada medborgare oerhört betydelsefulla att lyfta fram – huruvida medborgarna verkligen har något att säga till om är en annan fråga. Men i Hamburg är motståndet mot såväl IBA som HafenCity markant. Och när jag sitter på tåget hem tänker jag på alla tomma kontorslokaler som fanns i de olika surrealistiskt designade byggnaderna vid havet och kan inte annat än känna att framtiden för Hamburg inte återfinns i HafenCity utan i stadens medborgarrörelser. I Göteborg återstår frågan att ställa vilken väg vi vill välja.

Mest läst