Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Hallå eller! Julia Mjörnstedt

    Julia Mjörnstedt skriver "canceröverlevare" högst på sitt cv, låter Glenn Hysén lära upp sin nya sambo och vill inte framstå som helylle.

    Vad ska du göra i helgen?

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    - Jag vill ut och plocka svamp. Mina föräldrar har en gård utanför Munkedal där jag har hört att det ska finnas mycket. Men på något mystiskt sätt försvinner de alltid när jag kommer, jag har nog aldrig plockat en svamp i hela mitt liv. Men den här gången hoppas jag åtminstone få ihop till en macka.

    Du är uppvuxen i Grimmered, men var bor du nu?

    - I Masthugget. Jag har precis lyckats locka hit min pojkvän (Sociala medieexperten Emanuel Karlsten) som bott i Stockholm, så vi har precis blivit sambos. Det är fantastiskt, distansförhållande är inte det roligaste. Nu håller jag på att lära honom alla göteborgsskämt. Han följer Glenn Hysén på Twitter och har där förstått att man alltid ska avsluta med frasen "ha det gott". Det utövar han flitigt nu. Han tycker också att det är en helt annan stämning här jämfört med Stockholm. Folk är käckare och lite trevligare, till och med han erkänner det.

    Vad lär du honom mer om Göteborg?

    - Det är roligt att få vara turist i sin egen stad. Vi började prata om Paddan och jag insåg att jag aldrig åkt den, trots att jag bott här i stort sett hela mitt liv. Så nu ska vi nog göra alla turistsakerna och jag försöker visa all små guldkorn jag har. Jag gillar Majorna, café Biscotti där är min favorit. Ung Cancer, där jag jobbar, har sitt kontor precis bredvid Botaniska trädgården och den är underskattad. Det är så fruktansvärt vackert att se alla årstider passera där. Nu är det helt magiskt. Linnégatan tycker jag om också, och Långgatorna. Äh, jag gillar nog allt med Göteborg.

    2010 startade du, tillsammans med tre vänner, organisationen Ung Cancer. Vad gör ni?

    - Vi har tre viktiga delar. Att skapa mötesplatser för unga med cancer, att sprida lättillgänglig information om sjukdomen och att föra debatt. På individnivå mot till exempel försäkringskassan och större debatter som att Sverige borde bli rökfritt till 2040. Vi brukar sammanfatta det som att vi kramas och bråkas.

    Du presenterar dig på din blogg som en "galen entreprenör". Vad betyder det?

    - En entreprenör är någon som har idéer och som gör någonting av dem. Det handlar om en inställning, att våga förändra. Folk brukar säga att jag saknar förmågan att tänka "det här kommer inte fungera". Jag får idéer och försöker bara driva igenom dem. Jag brukar tänka "Vad är det värsta som kan hända". För mig är det att få cancer. Det har jag redan fått och jag kommer inte få det igen bara för att jag försöker starta ett företag eller vågar flytta utomlands. Då försvinner mina tvivel fort.

    - I början när vi gav oss in i "cancerbranschen" kunde vi inte så mycket, då handlade det om att låtsas som att man visste. Jag minns en konferens vi gick på, fyra dagar efter att vi startat Ung Cancer. Massa höjdare var där och vi gick runt i våra Converse-skor, skakade hand och pratade om hur grymma vi var och hur många vi hjälpte. Jag var så nervös så att jag höll på skita på mig. Plötsligt frågade en person hur länge vi funnits. "Nja, inte så länge", svarade jag. Tänk om de hade fått reda på att vi startade fyra dagar tidigare. Det var lite galet.

    Du har fått en rad utmärkelser för ditt arbete och hyllats från alla håll. I april fick du till exempel ett ledarskapstipendium ur Kungens hand och kallades för "en passionerad världsförbättrare". Men vad är det elakaste du gjort?

    - Det första jag tänker på är en händelse i ettan när jag var kär i en kille som hette Gabriel. Det här låter ju patetiskt... Men jag hade frågat chans på honom varje dag i månader. Till slut kom han till mig en dag när han hade glömt sin penna och jag hade flera stycken. "Du får bara en om jag får chans på dig", svarade jag. Och han tvingades säga ja, stackaren, haha. Sedan ringde hans mamma min och var arg. Jag kan fortfarande må dåligt när jag tänker på det. Äsch, det var en dålig historia, jag har säkert gjort värre saker. Men jag försöker att inte vara elak.

    Du har aldrig känt någon längtan att göra revolt mot bilden av dig som en helyllemänniska?

    - Jag vill inte ha en bild av mig som helhylle. Det finns jättemånga som tycker att jag är jobbig. Vi har folk på försäkringskassan som slänger på luren när jag ringer, för de vet att jag inte ger mig. Så helylle, nja...

    Men då ringer du ju till dem för en god sak?

    - Jo, men jag kan nog provocera till en gräns som får andra att tycka att det är jobbigt, eller driva diskussioner för långt. Helylle?! Det är nog första gången jag hör det.

    Har du gjort någonting olagligt någon gång, då?

    - Jag har väl kört för fort kanske, men aldrig åkt fast. Det är nog det mest olagliga. Gud, jag brer verkligen på helyllebilden av mig...

    Du var 21 när du fick beskedet att du hade tjocktarmscancer. Hur reagerade du?

    - Den starkaste känslan - och det som fortfarande är en sorg - är att man tappar all kontroll över sitt eget liv. Från att du är liten intalas du att du kan bli vad som helst, du har makten. Men plötsligt är det något annat som bestämmer över en. Frustrationen över att man inte kan styra det största i ens liv - när man ska dö. Det är en vidrig insikt och något jag fortfarande kämpar mot. Förra veckan hade vi två medlemmar som stod oss nära som gick bort. Det gav mig fruktansvärd dödsångest, jag började tänka på att fastän jag övervunnit min cancer betyder det inte att jag aldrig kommer att dö.

    Hur såg din behandling ut?

    - Man opererade bort en halvmeter av min tarm och sedan hade jag nio månaders cellgiftsbehandlingar. Ungefär ett år var jag sjukskriven. Friskförklarad blev jag först fem år senare, i juni i år. Men så fort jag hade opererats trodde läkarna att de fått bort all cancer.

    Nu är du generalsekreterare för Ung Cancer, du har en egen pr-byrå, du föreläser och dyker upp lite över allt. Hur orkar du?

    - Mycket av mitt engagemang bygger på ilska. Det är min största drivkraft. Det får man egentligen inte säga. Man ska följa sitt hjärta och göra det man brinner för, men det gör inte jag. Jag jobbar med det som gör mig förbannad. Ung Cancer hade inte funnit om jag inte var fly förbannad över hur allt såg ut när jag var sjuk. Att det inte fanns mötesplatser för unga som blev sjuka och att folk blev illa behandlade av myndigheter. Man får en fysisk reaktion när man blir arg, den kan förvandlas till aggressivitet och kriminalitet i vissa fall. Men jag är övertygad om att den kraften också går att använda till något positivt.

    Har du alltid varit en person som engagerar sig?

    - O, ja. Jag var alltid den jobbiga i klassen som ifrågasatte läraren och frågade efter miljötänket och jämställdhetsperspektivet. Min morfar brukade säga att du inte ska räkna framgång i kronor utan i hur många människors liv du påverkar. Jag har alltid behövt röra om i grytan.

    Vad kommer den viljan från?

    - Det kommer självklart hemifrån. Vi har alltid diskuterat mycket och det har varit okej att ha olika åsikter. Jag har också fått lära mig att det är viktigt att tänka på andra människor. Sedan när jag var sjuk insåg jag hur lyxigt det är att ha en fungerande kropp, det är så många som inte har det. Vi som kan gå på toaletten själva har ett ansvar att hjälpa dem som inte kan.

    Du jobbar med cancerfrågor dagligen. Känner du någon gång att du bara vill lägga sjukdomen bakom dig och inte prata mer om den?

    - Jo, det är klart. Speciellt veckor som de här när vi fått flera tunga besked. För mig blir det en annan grej eftersom jag hela tiden relaterar till min egen historia. Samtidigt får jag varje dag samtal och mejl från folk som säger att de tack vare att jag är öppen med min sjukdom själva vågar vara öppna med sin. För det finns mycket skam bland unga människor. De känner att de blir "skadat gods" för framtida partners eller att arbetsgivare undviker att anställa dem. Men jag brukar säga att det står "canceröverlevare" högst upp på mitt CV, jag tänker inte skämmas för det. Att prata om det är mitt sett att bearbeta det på. Men jag skickade faktiskt nyss ett sms till min pojkvän där jag skrev: "i kväll vill jag bara ha pyjamas på mig och inte prata om cancer". Det har varit så mycket på slutet.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.