Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hallå eller! Jesper Odelberg

Ståuppkomikern och artisten Jesper Odelberg gjorde sitt första framträdande med en sexistisk discodänga, har åkt rodelbana ner för kinesiska muren och kallar Lars Ohly för sin sista idol.

När kom du på att du ville stå på scen?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Under 70- och 80-talen spelade min morbror i ett av de största dansbanden i Sverige, Jigs. En gång om året fick jag följa med honom i deras turnébuss. Att sitta i en 13 meter lång turnébuss var häftigt när man var ett barn och efter det visste jag att jag ville bli artist.

När gjorde du ditt första framträdande?

– Det var 1977, jag var sju år och gjorde Boney M:s ”Daddy Cool”. Det hade jag aldrig gjort i dag. Det är en fruktansvärd, sexistisk låt. Jävla äckel. Gubbslem!

Vem är roligast i Sverige just nu?

– Det är fortfarande Jonas Gardell, Claes Malmberg, Lasse Kronér... Fråga mig vem som är tråkigast i stället.

Okej, vem är tråkigast?

– Det är David Lega. Han kallar sig ju till och med ståuppkomiker numera och det stör mig något oerhört.

Som ståuppkomiker driver du ofta med folks fördomar..

– Tack för att du säger det! Många tror att jag driver med funktionshindrade, men det är ju alla er andra och era reaktioner jag driver med. Det är ingen lyteskomik jag håller på med, jag hatar lyteskomik. Det är lika hemskt som buskis.

Jag tänkte fråga vad du själv har för fördomar?

– Jag försöker vara öppen, men när det går förbi en medelåldersman med en ung thailändska så ringer varningsklockorna. Även om det inte behöver vara så som man tänker. Sedan är det ju svårt att inte ha fördomar om kristdemokrater och sverigedemokrater.

Du fick jobb på Backa Teater i mitten på 90-talet, vad betydde det för dig?

– Det räddade mitt liv att Eva Bergman, Lena Fridell, Ingmar "Spingo" Nilsson och Stefan Kirchhoff som var där trodde på mig. Jag vet att jag låter jävligt dramatisk, som en riktig drama queen, men det är sant.

Vad hade du gjort annars i dag?

– Målat prickar på dominobrickor. Eller något liknande.

Vad är det bästa med Göteborg?

– Det bästa är att jag har gångavstånd överallt, jag bor på Skånegatan. Sedan upplever jag att kulturarbetare här i stan hjälper varandra på ett annat sätt än i Stockholm. Det är lite mindre armbågar.

Vad är det sämsta?

– Gatstenen. Tillgängligheten för funktionshindrade är dålig i Göteborg, Stockholm är mycket mer tillgängligt. Det är mindre kanter och sånt. Göteborg borde ligga före Stockholm som ju är borgerligt styrt.

Du är vänsterpartist, när väcktes ditt intresse för politik?

– Man vaknar ju inte upp en dag och tänker att "i dag ska jag bli socialist för att det är hippt." Att vara socialist har med livserfarenhet att göra. Jag är feminist också. Jag har sett orättvisor på nära håll och förtryck på nära håll. Sedan får David Lega och Jasenko (Selimović, red anm.) säga precis vad de vill. Men jag tycker det är förtryckande att behöva gå in bakvägen på en krog. Tänk om man hade sagt samma sak till homosexuella eller invandrare: "nej, du får inte gå in här utan du måste gå in på baksidan." Det är precis samma sak. Men det är ingen som vågar be homosexuella gå in bakvägen. Det finns en enda krog som jag gärna går in bakvägen till och det är Norra Brunn i Stockholm. Där går alla andra komiker också in bakvägen.

Hur länge har du varit vänsterpartist?

– Jag gick med i partiet på valnatten 2006. Jag satt hemma och tittade på valvakan och jag blev så förbannad när alliansen vann. Då tänkte jag att, nu jävlar Odelberg, nu får du ta ditt ansvar. Socialist har jag ju alltid varit, jag har alltid stått till vänster.

Vilka politiska frågor brinner du för?

– Det är förstås funkisfrågorna, men även kultur. Och jämställdhet och jämlikhet: mellan kvinnor och män, mellan hbtq och hetero, mellan invandrare och svenskar och mellan funktionshindrade och icke funktionshindrade.

Det är val om ett drygt år, hur seriöst satsar du på politiken?

– Jag har sagt att jag kan tänka mig att ställa upp i EU-valet.

Du har tidigare nekats komma ombord på spårvagnen med din rullstol och stämt Göteborgs spårvägar. Hur är din relation till dem i dag?

– Ja, den är fortfarande inte bra. Men de blir inte av med mig. Ramperna på spårvagnarna fungerar fortfarande inte. Nu är jag så lyckligt lottad att jag har en ganska lätt stol som kan stegra upp på vagnen. Det finns många, många fler som sitter i stora åbäken som inte går att rubba. Stolar som är skettunga.

Spårvagnarna här i stan har ju namn efter kända göteborgare, tror du att ditt namn kommer hamna på en vagn?

– Aldrig! Men det skulle ha varit roligt.

Skulle du tacka ja om de frågade?

– Absolut. Alltså, jag hyser inget hat mot Göteborgs Spårvägar. Jag tycker bara att de är lite plumpa ibland.

Vilka är dina smultronställen i Göteborg?

– Jag trivs väldigt bra på en malaysisk restaurang som ligger nära Gustav Adolfs torg, bredvid Andrum. Jag glömmer alltid vad den heter. Det är förbannat bra mat, bra tillgänglighet och personalen är väldigt trevlig. Sedan är det Röda sten också. Och Haga. Trots att det är mycket gatsten i Haga så trivs jag där.

När man bildgooglar dig ser det ut som du alltid har haft långt hår, är det så?

– Nej. När jag var liten så tyckte mina föräldrar att jag och min tvillingbror skulle ha snaggat hår. Så jag tänkte att när jag blir vuxen ska jag fan bestämma själv, då ska jag ha långt hår. Sedan klippte ändå av mig håret vid ett tillfälle. Det var under min första utlandsresa till Cypern -91. Jag såg inte klok ut. Min pappa gjorde FN-tjänst som polis där nere och jag var där två veckor. Det var också på Cypern jag körde mitt första och enda tequilarace.

Hur slutade det?

– I katastrof. När jag kom till hotellet så lades jag i ett badkar med kläderna på.

Vad är det farligaste eller galnaste du gjort i ditt liv?

– Åkt rodelbana ner för kinesiska muren. Jag var i Peking -99 med bland annat Mark Levengood och Jonas Gardell. Det var en riktig upplevelse. Jag har gjort ännu mer galna saker men de tänker jag inte berätta om för dig. Men jag har aldrig rökt på eller tagit någon form av narkotiska preparat och det är jag väldigt glad för. Det ska jag göra när jag fyller 80 istället. Då ska jag röka på så in i helvete.

Vem är din idol?

– Jag har inga idoler kvar, Lars Ohly är min sista idol. Och Bengt-Arne Wallin, en jazzmusiker på över 80 år. Jag har träffat alla jag hade som idoler tidigare och antingen så blev jag vän med dem eller så så blev jag besviken. Och då ger jag fan i dem. Rent politiskt kan man säga att jag och Lars Ohly ligger sked. Jag är Ohlynist. Han är den första partiledare som självmant och på eget bevåg gick med i marschen för tillgänglighet. Han är också en av mina närmaste vänner.

Du uppträder för tillfället med ett eget band, Jesper Odelberg Band, och egenskrivna låtar, hur är det?

– Att skriva egen musik är något av det roligaste jag gjort. Jag komponerar på min i-pad. Jag tar med mig den till replokalen och så spelar jag upp låtarna för mina musiker och så säger dom bra eller anus. Och så arrangerar vi om det ihop. Mina låtar handlar inte alls om mitt funktionshinder, de handlar om allt annat förutom det. I showen nämner jag nästan inte alls att jag har en cp-skada och sitter i rullstol. Jag vill inte göra det mer, det syns liksom ändå. Och det är då det blir ett statement på riktigt.

Namn: Jesper Odelberg

Född: 23 juli 1970

Bor: Trea på Skånegatan

Familj: Singel. Mamma, pappa, tvillingbror som jobbar som undervattensfilmare, syster som jobbar på Diskrimineringsbyrån.

Gör: Estradör, artist, ståuppkomiker, politiker.

Aktuell: Med nystartade bandet Jesper Odelberg Band. Mottog nyligen Lasse Brandby-stipendiet för sin kamp mot rasism och främjandet av jämställdhet och jämlikhet.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.