Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Hallå eller! Emma Knyckare

    Komikern och radioprataren Emma Knyckare har knyckt sitt efternamn, fått moppekörkort efter tio år och berättar om ett permanent fylletilltag.

    Vad ska du göra i helgen?

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    – I helgen ska jag faktiskt åka till Helsingfors och se Kristina från Duvemåla.

    Se där, gillar du musikal?

    – Nja, men jag gillar Kristina från Duvemåla. Peter Jöback och Helen Sjöholm har liksom hängt med mig ända sedan barndomen. Nu är det visserligen inte de som sätter upp föreställningen i Helsingfors, men en av mina kompisar är med.

    Varför blev det stand-up för dig?

    – Jag har teaterbakgrund egentligen och gjorde mycket humorsketcher från början. Sedan hittade jag stå-uppen 2009. Då hade jag inte så bra koll på vad det var för något, men jag gillade det. Och nu har jag det lite som en hobby vid sidan av jobbet.

    Nu är du programledare i P3, bland annat för humor- och satirprogrammet Tankesmedjan. Hur hamnade du där?

    – När jag uppträdde på Arvikafestivalen så var det en producent för P3 som såg mig och fixade så att jag fick börja göra krönikor för P3:s morgonprogram. Sedan fick jag göra längre humorinslag och det tog inte så lång tid innan jag fick göra Morgonpasset Sommar.

    Ditt efternamn, Knyckare, är det taget?

    – Ja, det är det. Jag knyckte det.

    Hur kommer det sig att du bytte?

    – Jag var 19-20 någonting och jag och min dåvarande kille ville ha någonting gemensamt. Vi kom på Knyckare, tyckte att det var fint och döpte oss till det.

    Ja, jag såg på Statistiska Centralbyrån att det bara är två personer i Sverige som heter så. Och varför just Knyckare?

    – Vi tyckte att det lät som en bra kombination av ett gammalt knektnamn plus att det också betyder något. Vi tyckte att det lät lite anarkistiskt. Och nu är det faktiskt en person som har döpt sin dotter till Knycka i förnamn.

    Inspirerat av Knyckare då?

    – Ja, jag känner henne. Det var roligt faktiskt.

    Stämmer det att Göteborg är din älsklingsstad?

    – Ja, första gången jag flyttade på riktigt så flyttade jag ju till Göteborg. Jag är uppvuxen i Varberg så Göteborg kändes som ett naturligt steg, jag gillar och saknar Göteborg väldigt mycket. Men jag gillar Malmö också.

    Vad gjorde du medan du var här?

    – Jag hängde mycket på Ostindiefararen. Jag är lite som en Göteborgsromantiker på det sättet.

    Pluggade eller jobbade du?

    – Jag pluggade och jobbade. Hade en frigrupp ihop med några kompisar som hade brutit sig lös och inte ville hålla på med method acting som vi hade pluggat. Så jag hade en frigrupp, pluggade och jobbade.

    Men du hade ändå tid över till att hänga på Ostinidiefararen?

    – Ja precis, jag jobbade en del på den också.

    Nu bor du i Malmö som du nämnde, hur trivs du där?

    – Jag trivs bra. Det tog väldigt lång tid för mig att fatta att jag verkligen ska bo här, men nu har jag äntligen börjat förstå det. Jag har alltid tänkt att jag ska flytta tillbaka till Göteborg, och det gör jag ju kanske någon gång. Men nu har jag köpt lägenhet här i Malmö och trivs väldigt bra.

    Humormässigt – Malmö eller Göteborg?

    – Om man ser till var jag skulle kunna jobba någonstans så vinner Malmö med 100 procent, det finns tyvärr inte så mycket humorproduktioner i Göteborg.

    Men det finns mycket humor i Göteborg.

    – Haha ja, men det är mer utspritt över hela befolkningen.

    Vad tycker du om ordvitsandet?

    – Jag tycker att det är charmigt.

    Finns det någon kass humor?

    – Humor där skämtet går ut över fel offer. Jag tycker verkligen att man får skämta om vad som helst och hur som helst, men man måste tänka på vem som blir offret i skämtet. När det blir fel så tycker jag inte att det är så kul.

    Vad är det mest intressanta som har hänt dig den senaste tiden?

    – Mjaa, att jag har köpt lägenhet. Det är väl spännande att jag har flyttat? Fast nej, det är inte spännande… Jag har äntligen fått mitt moppekörkort också. Efter tio år.

    Har det tagit dig tio år att ta moppekörkort?

    – Nej, jag tog moppekörkortet för tio år sedan – efter många om och men – och nu har det äntligen kommit på lådan. Jag är mycket stolt, nu har jag både moppekörkort, symaskinskörkort och datakörkort.

    Grattis. Men inget vanligt körkort?

    – Nej. Här i Malmö klarar jag mig utan. Men om jag flyttar tillbaka till Göteborg behöver jag ju något snabbt för att hinna ikapp spårvagnarna.

    Men nu ska ju Göteborg få trängselskatt, då blir det bara jobbigt att ha bil här.

    – Är det sant? Ja… det kan de ha, bilförarna.

    Du är ju uppenbarligen bra på att prata, men hur är du som lyssnare?

    – Jag är ganska tankspridd. Ibland när jag pratar med någon så kan jag glömma att jag precis har frågat något och frågar igen. Så det kan kanske uppfattas som att jag är inte jättebra på att lyssna. Jag lyssnar, men kommer inte alltid ihåg vad som sägs.

    Kan du försöka beskriva den typiska lyssnaren av Tankesmedjan?

    – Jag skulle säga en hipster som är 27 år och bor i Lund. Vår lyssnare är också samhällsintresserad och kanske lite äldre än många av P3:s andra program.

    Varför just Lund?

    – Studentstad.

    Tankesmedjan är ju ett satirprogram – vad tycker du är det bästa med den uttrycksformen?

    – Något som är fett med satir är att den kan slå åt alla håll. Satiren fyller en viktig funktion i hur man kan kritisera saker och att man kan göra det med glimten i ögat.

    Du är uppvuxen i Rolfstorp, där Bockstensmannen hittades. Har du sett honom live någon gång?

    – Ja, det har jag. Och han hittades faktiskt av Ines Uusmans pappa. Så vi har två kändisar från Rolfstorp – Ines Uusman (tidigare kommunikationsminister) och Bockstensmannen. Vi har också en fantastisk pizzeria som verkar ha missförstått konceptet med pizza – man får liksom en degskål med sås i.

    Det kanske låter gott! Bockstensmannen är lite rödlätt, är det en fin hårfärg tycker du?

    – Ja, det tycker jag, dessvärre är det ju en hårfärg på utdöende. Det ser man ju inte minst på Bockstensmannen.

    Har du alltid varit rolig?

    – Nja, jag är mest rolig när jag jobbar. Annars är jag inte så rolig, som du märker.

    Du var inte klassens clown eller så?

    – Jag försökte nog vara rolig, eftersom jag varken var söt eller snygg. Det finns ju de där rollerna – den snygga, den smarta och typ hästtjejen. Men jag var ingen av dem, så jag försökte vara den roliga.

    Jag såg någonstans att du har tatuerat dig på fyllan – stämmer det?

    – Ja, det gör ju det. Vi hade avslutningsfest med Morgonpasset på ett ställe där tjejer både fick dricka och tatuera sig för halva priset. Jag gjorde en styrkelyftare på överarmen.

    Se där. Hur stor var den mellan tummen och pekfingret?

    – Mellan tummen och pekfingret ungefär.

    Mycket ångest dagen efter?

    – Ja, en del. Jag kände mig väldigt tatuerad.

    Fylletatueringsinformationen kom jag över när jag googlade dig – brukar du googla dig själv?

    – Jag skulle ljuga om jag sa nej, men det är i alla fall inget jag gör ofta. Jag vill säga att jag inte brukar söka på mig på Flashback heller, men det gjorde jag senast förra veckan. Resultatet var som tur var inte så illa som jag förväntat mig.

    Tack för att jag fick prata med dig.

    – Tack själv, hälsa Göteborg!

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.