Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
MV5BMjQzNjM1MzQ4MV5BMl5BanBnXkFtZTgwNDM0Mzk2NzE_._V1__SX1636_SY808__1876915_1024 x 683 standard_2003826

George Clooney gör rollen som filmstudions största stjärna. Bild: Universal Pictures

HAIL, CAESAR!

Filmrecensioner

KOMEDI/METAFILM

Regi: Joel & Ethan Coen

Med: Josh Brolin, Alden Ehrenreich, Scarlett Johansson, Ralph Fiennes, Channing Tatum, Tilda Swinton, Frances McDormand, Jonah Hill och George Clooney

USA, 2016 (106 min)

Iförd sjömanskostym på en bar bjuder Channing Tatum på ett fantastiskt sång-, dans- och steppnummer. Att Tatum kan röra på sig har han visat i Magic Mike-filmerna. I Hail, Caesar! matchar Tatums innovativa danssteg faktiskt Gene Kellys i Singin´ in the rain (1952).

DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) har fått på sig en åtsittande sjöjungfrudräkt. Moran har nämligen huvudrollen i en konstsimfilm i Esther Williams-stil.

Hobie Doyle (en oväntat rolig Alden Ehrenreich) försöker ta steget från sjungande cowboy i tramsiga västernfilmer till huvudrollen i ett seriöst kostymdrama. Eftersom Doyle är en usel skådis som inte klarar av att leverera ens den allra enklaste replik driver han snabbt regissören Laurence Laurentz (Ralph Fiennes) till vansinne.

Och hur kan allt detta passa in i en och samma film? Svaret är att Hail, Caesar! utspelas på en Hollywoodstudio, tidigt 1950-tal.

Det är Joel och Ethan Coen som regisserat, producerat och författat manuset. Sedan långfilmsdebuten Blood simple 1984 har bröderna Coen gjort så vitt skilda filmer som Miller´s Crossing (en gangsterfilm), Intolerable cruelty (en screwballkomedi) och True grit (en västern). Det finns en röd tråd. I alla sina filmer leker Coens med, och hyllar, diverse olika genrer.

Hail, Caesar! är i första hand en film för filmkritiker som tycker om att briljera med sina kunskaper och för cineaster som kan det mesta om filmhistoria. Eller låt mig säga som så här: Om man hellre tittar på Transformers än på Fred Astaire blir det svårt att hänga med i alla skämt och filmreferenser.

Filmen, som utspelas under ett dygn, inleds och avslutas med Eddie Mannix (esset Josh Brolin) i biktbåset. Mannix har gigantiska problem att lösa, men under bikten är han bara bekymrad över att han smygrökt cigaretter, kanske tre stycken.

Mannix är produktionschef på Capitol Picture. Arbetet består av att kontrollera att alla filminspelningar flyter på som de skall, att inga skandaler läcker ut till pressen (representerad av Tilda Swinton X 2) och att studions största stjärna Baird Whitlock, spelad AV George Clooney, håller sig nykter nu när det bara återstår ett par scener att spela in i den religiösa storfilmen Hail, Ceasar!, som utspelas under romartiden.

Mannix har järnkoll på allt utom Whitlock.

Under arbetsdagen hamnar filmbolagschefen i diskussioner om religion (Är Jesus verkligen Guds son?), om politik och om kommunistskräcken, det finns en del tydliga paralleller till Trumbo, som hade premiär för en vecka sedan.

Som helhet ger filmen ett vimsigt intryck. Det saknas en tydlig storyline. Några skämt, till exempel hur regissören Laurence Laurentz vill att man uttalar hans för- respektive efternamn dras ut in absurdum (men det är ändå ganska så kul).

Den här gången nöjer sig bröderna Coen med att ge oss inblickar i hur det kunde se ut och gå till i drömfabriken för drygt 60 år sedan. För min del räcker det gott så.

TITTA OCKSÅ PÅ:

Kanonfotografen (Buster Keaton, 1928)

Spelaren (Robert Altman, 1992)

Trumbo (Jay Roach, 2015)

Mest läst