Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
sy926cbf

Här krävs mod. Historien är en berättelse som hela tiden måste omprövas tycker den polska författaren Olga Tokarczuk. Men att säga i offentliga sammanhang att det polska folket varit slavägare och mördat judar gick inte an, då arrangerade nationalistiska nättroll en hatkampanj och mordhotade henne.

Hagberg: Hellre Chopin än förintelsen

Kultur Polens nya makthavare vill lägga historien till rätta. De menar helt enkelt att de har folket bakom sig och att de därför har rätten att definiera hur historiens ska berättas, skriver Mattias Hagberg.

När polska public service visade den Oscarbelönade filmen Ida i slutet av februari föregicks filmen av en studiodiskussion om berättelsens trovärdighet. Enligt tevecheferna behövde publiken hjälp att tolka filmen på rätt sätt. Det var så lätt att missuppfatta berättelsen om den unga katolska nunnan som upptäcker sitt judiska ursprung och att hennes familj blivit mördad och att deras hem tagits över av en polsk familj.

Så ser det konkreta resultatet av Polens nya medie- och kulturpolitik ut. Historien ska läggas tillrätta. Det komplicerade och smärtsamma ska tonas ner, allra helst suddas ut och glömmas bort.

Likheten med artonhundratalets europeiska nationalism är slående. Kulturproduktion och historieskrivning skall helst vara enkel, entydig och uppbygglig. Den skall fungera som en tydlig marknadsföring av Polens stolta historia och vackra kultur. Hellre Chopin än förintelsen.

Jag sitter och skriver detta på den nedgångna serveringen på trettionde våningen i det väldiga kulturpalatset – Stalinskrapan som den ofta kallas – i hjärtat av Warszawa. Tvåhundra meter under mig vecklar huvudstaden ut sig åt alla håll. Det är svårt att tänka sig en sämre plats för en historisk make-over än staden under mig. Nästan varje gathörn bär på vittnesmål om nittonhundratalets brutala historia. Staden är en smärtsam påminnelse om vad som händer varje gång livet och historien skall omgestaltas efter en entydig idé, vare sig den idén stavas nationalism, nazism eller stalinism.

Jag öppnar mitt kollegieblock. Några dagar tidigare har jag intervjuat författaren Olga Tokarczuk. Nu läser jag mina anteckningar. I sina romaner, kanske framför allt i den väldiga Jakobsböckerna, gestaltar hon Polens historia på ett sätt som får de nya makthavarna att se rött. Hon tecknar bilden av ett land, en kontinent och en kultur i ständig rörelse, omöjlig att fånga en gång för alla. För henne är motsägelsefullheten och det oöverskådliga myllret en självklar utgångspunkt.

Olga Tokarczuk är kanske Polens intressantaste författare just nu. Men också den mest hatade. När hon förra året tilldelades Polens finaste litteraturpris valde hon att säga några ord om historien:

– Jag tror att vi måste ställa oss ansikte mot ansikte med dåtiden och försöka skriva dess historia på nytt, utan att blunda för de hemskheter vårt folk begått. Som att vi har varit slavägare och att vi har mördat judar.

Det tog hus i helvetet. Nationalistiska nättroll arrangerade en brutal hatkampanj mot Olga Tokarczuk och hennes förlag. Gång på gång fick hon höra att hon borde mördas.

– Jag har aldrig upplevt ett sånt hat tidigare, säger hon. Jag blev förvånad över reaktionen. Jag sa ju bara sånt som alla redan känner till. För några år sedan var det inga problem att prata om förintelsen eller livegenskapen eller någon annan del av vår historia. Men nu … Jag blev chockad.

På många sätt förkroppsligar Olga Tokarczuk och hennes litteratur allt det som Polens nationalkonservativa regering och deras svans på nätet hatar allra mest: kulturrelativism och en öppenhet för att historien är en berättelse som ständigt måste omprövas.

– De är rädda för det mångtydiga. De vill helst ha en polsk historia som är entydig och heroisk, lite som i en Hollywoodfilm. De vill upprätta bilden av att det finns en polsk kultur som är konstant. Tyvärr verkar de vara beredda att gå rätt långt för att den falska föreställningen ska få fäste.

– Men, tillägger hon, det som sker här är bara en del av en större bild. Enligt mig håller den här anakronistiska mentaliteten på att förgifta hela Europa. Det pågår en sorts restauration av nationalismen, patriarkatet och religionen över hela kontinenten.

Dessa ord har jag strukit under med dubbla streck. "Det pågår en sorts restauration …" En historiestrid, med andra ord, en kamp om sanningen.

För varje månad blir det nu allt tydligare att en löst sammanfogad rörelse av högerradikala och högerextrema över hela den europeiska kontinenten försöker skriva om historien. De vill sätta parentes runt nittonhundratalet. De vill glömma allt det brutala och istället drömma sig tillbaka till en tid när lärda män fortfarande talade om nation och kultur utan att bilderna av krig och förintelse kom på näthinnan. De drömmer om en enkel värld där allt är entydigt och klart. I Polen och Ungern har dessa drömmar tagit sig ända till maktens topp. Men de finns, likt en feber, i alla Europas länder.

Den polske nobelpristagaren Czeslaw Milosz skrev en gång: "Först omkring mitten av nittonhundratalet gick det upp för människorna i många europeiska länder att lärda filosofers verk direkt kunde avgöra deras väl och ve, hur obegripliga dessa verk än var för vanligt folk."

Det Czeslaw Milosz sa var, med andra ord, att den som tror sig ha sanningen om samhället och historien till slut alltid försöker ta sig rätten att skriva om verkligheten efter sin egen övertygelse. Eller som Olga Tokarczuk uttrycker saken:

– För mig är historisk sanning ett abstrakt och overkligt begrepp. Medan jag skriver mina romaner upprepar jag alltid för mig själv att det inte finns något sådant som historien med stort H, bara enskilda människor liv. Men för vissa av dagens politiker är det uppenbarligen annorlunda. Den som äger historien, äger makt.

Det som sker i Europa just nu beskrivs allt oftare som en strid mellan auktoritära och liberala värderingar. Det är på många sätt en riktig beskrivning. Men medan jag läser igenom min intervju med Olga Tokarczuk börjar jag tänka att det är något mer som står på spel – något djupare. Kanske själva bilden av sanningen.

Striden handlar i grund och botten inte om hur verkligheten, historien och kulturen ska tolkas. Nej, den handlar allt oftare om möjligheten att få tolka överhuvudtaget. Eller kanske ännu hellre, möjligheten att låta historien och kulturen vara otolkad, oöverskådlig, ja, till och med oförståelig och skrämmande. Historien måste inte tvingas in i en färdig ideologi.

Polens nya makthavare har gjort det helt klart att de tänker följa Victor Orbáns väg och sätta den politiska viljan över rättsstaten. När en nationalkonservativ parlamentsledamot nyligen sa att "folkets bästa går före lagen" fick han stående ovationer.

På samma sätt förhåller sig Polens nya makthavare till den historiska sanningen. De menar helt enkelt att de har folket bakom sig och att de därför har rätten att definiera hur historiens ska berättas. Som om historieskrivning är en omröstning där majoriteten får bestämma vad som är sant.

Det är svårt att tänka sig att allt detta är möjligt i en stad och ett land vars mest utmärkande byggnad fortfarande är den skyskrapa jag nu sitter i, en skyskrapa som var en "present till folket" från Josef Stalin.

Mest läst