Hagabarn av sin tid

- Vi kände inte till något annat. Vi var så många barn i Haga. Man var inte utanför förrän i upp i tonåren, berättar Åke Strand, 58.

Hans gäng slogs mot barnen på Risåsen. Alla kände visserligen varandra, men de slogs för att det var skoj. Det gällde att samla på sig påkar. Det fanns en vicevärd på varje gård och var han på gott humör kvistade han av julgranarna. Sen var det bara att börja slåss – fast bara med schyssta metoder.

- Skolan! Det var ett under att jag lärde mig någonting i skolan. Vi gjorde ingenting, bara satt. Av 40 ungar i klassen var det bara två som lärde sig läsa, berättar Åke, som själv är lärare på Oscar Fredrik sedan mitten av 70-talet.

Han minns eländiga familjer, som hade varken mat, värme eller kläder till barnen. Hans egen hade det bra. De bodde i en tvåa på 117 kvadrat med varmvatten och badrum. Var papporna arbetslösa eller alkoholister for barnen riktigt illa.

- Men min mamma tog upp dem och lät dem bada hos oss. Sen bjöd hon på bullar. Det fanns en gemenskap och en solidaritet. Man brydde sig om varandra. Så var det i Haga, slår Åke Strand fast.

Men även om hans gemenskap omfattade hela Haga lever den kvar på olika gårdar. Staketen emellan dem är rivna och i kvarteret Husargatan/Haga Nygata/Pilgatan/Sprängkullsgatan är det regelbundna gårdsfester.

Här trivs sjuåriga Alice Melin. Hon gillar att bo i lägenhet, kompisarna har just börjat ringa på för att fråga om hon kommer ut.

- Det är roligt att vara ute på gården själv, säger Alice.

Hennes föräldrar, som kommer från centrala Stockholm, bytte sig till en hyresrätt i Göteborg. De tittade på flera äldre lägenheter i Haga, men föll för en nybyggd med modern planlösning.

- Vi trivs med småstadskänslan. Tack vare Alice har vi lärt känna flera barnfamiljer. Kanske kunde här bo lite fler invandrare. Vi är bara missnöjda med alla bilar, särskilt all trafik på Sprängkullsgatan, säger Alices mamma Kerstin Jillefors.

Under Åkes barndom på 50- och 60 talen fick bilarna köra på Hagas gator. Det var tätt mellan ölsjappen från Ölstugan Japan till Viola på Violas café. Hon tog ett socialt ansvar genom att ta hand om gubbarnas pengar och portionera ut dem i ransoner.

- Hon hade bästa chokladen i stan. Jag var där och sålde GT. Det var aldrig nån som var taskig mot Viola, minns Åke, som också var springsjas på Erges livs på Husargatan.

Han har heller inte glömt sin gamla inställning till de nedgångna husen: riv hela skiten!

- Det fanns ingen här som ville ha det kvar. Usla omoderna kåkar med torrdass. Det var bara den där kultureliten som ville bevara. När de skulle duscha tog de Volvon hem till föräldrarnas villor, osar Åke, som behöll föräldrarnas lägenhet när de flyttade ut från Haga Nygata.

I nästa andetag hyllar han kulturbärarnas framsynthet. De som såg att det fanns något att spara. Elsa Agelii var småbarnsmamma under 1970-talets Haga, när kraven på bevarande hade fått fotfäste, samtidigt som rivningarna började.

Själv var hon konstnär och hade inte ekonomi till något annat. Sonen Per, född 1965, fick en spännande uppväxt i 70-talets Haga. De duschade med balja på köksgolvet och hade toa på vinden. Lekarna uppe på Skansberget skulle inte lugna någon förälder idag, men Per överlevde alla hyss.

Evakueringarna hade börjat och många lägenheter var övergivna. När ett spisrum ändå stod tomt, kunde Per i tonåren flytta hemifrån fast han bodde kvar på gården.

Idag finns gissningsvis bara ett tiotal personer kvar som varit Hagabor under förändringarnas tid (några enstaka skymtar i filmen). Ett par kollektiv har överlevt. Annars bor 78 procent i hyresrätter medan 15 procent har bostadsrätt.

När Åke Strand, skriven i Haga, började på Hvitfeldtska gymnasiet frågade klassläraren direkt om herr Strand behövde ekonomiskt bidrag.

- Nej, tack. Min pappa är målare, svarade Åke snabbt och lät sedan skolan tro att fadern var konstnär.

Idag är Hagas medelinkomst 271000 kronor, vilket är mer än dubbelt så mycket som stans lägsta. 16 procent har utländsk bakgrund, enligt SCB, medan Hjällbo snart har 90.

- Det känns att det är en stadsdel med historia och att det har hänt något drastiskt. Men det är en känsla av småstad. Man kan gå ut och in i butiker, även om det inte är några bruksbutiker. Det är ändå bättre än Västerlånggatan i Stockholm. Den är bara till för turister, tycker Kerstin Jillefors.

1/5

Eva Heyman