Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Lång väntan. Även den oskyldigt häktade får finna sig i att vistas i cellen lång tid - dagar, veckor, månader till och med år - trots att förundersökningen enligt lag skall bedrivas med så stor skyndsamhet som är möjlig, skriver debattören.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Högre ersättning till oskyldigt häktade

Varje år förpassar våra domstolar cirka 11 000 personer till häktet – lika många som på ett fullsatt Globen. Ungefär 13 procent av dem får skadestånd av en felande stat. Häktningsbeslut grundas inte på någon egentlig rättslig prövning. Yrkandet om häktning görs av åklagaren. Domstolen bifaller dennes begäran i cirka 95 procent av fallen. Advokaterna är samhällets gisslan för en balanserad rättegång, skriver Svante Thorsell, advokat.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Häktningsförhandlingen skall skapa intryck av att vara en prövning av domstolen. Åklagaren ensam har bevisbördan. Denne skall för häktning visa att personen på sannolika skäl är misstänkt för ett visst påstått brott – ett lågt beviskrav jämfört med att för en slutlig och fällande dom krävs att det skall vara utom allt rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig. Detta låga beviskrav anses skäligt med hänsyn till att häktningsyrkandet måste prövas inom fyra dygn från anhållandet när utredningen kanske är oskarp. Men - det tolkas oftast som att rätten inte behöver göra någon prövning alls.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Även den oskyldigt häktade får finna sig i att vistas i cellen lång tid – dagar, veckor, månader till och med år – trots att förundersökningen enligt lag skall bedrivas med så stor skyndsamhet som är möjlig. En årshäktad, jag känner till, har fått sin omhäktning prövad vid åtta tillfällen utan framgång. Omhäktningarna kan knappast ha skett med rättens prövning i egentlig mening. Europadomstolen i Strasbourg har ofta kritiserat Sverige för detta.

Åklagaren får nästan alltid rätt

Vid en häktningsförhandling presenteras ingen bevisning i rättslig mening. Vad som sker är att åklagaren gör ett antal påståenden. Oftast utan att lägga fram någon bevisning; inga handlingar eller tuppgifter om vittnen. Åklagaren yrkande vinner bifall i 95 procent av fallen. Försvararen vet oftast ej ens vad som skall komma. Först inne i rättsalen, i överraskande syfte, får denne och klienten åklagarens skriftliga begäran om häktning. Att leverera ett försvar i denna situation är oftast omöjligt. Chansen att undgå häktning är minimal.

Det finns advokater som dagligen bestrider häktningsyrkanden och uppträder som frivillig gisslan för vår och samhällets myt om att häktningsförhandlingen är en värdig och balanserad rättslig prövning av om någon skall frihetsberövas – han har ju en advokat. Dessa försvarsadvokater har också för vana att med spelad min stå med förvåningens pekfinger i häpnadens mun när beslutet meddelas och klienten förs bort. Advokaten är där för att inför samhället ge skenbilden av att klienten fått ett försvar.

Utöver sannolika skäl skall åklagaren visa att åtgärden behövs för att säkra utredningen, förhindra fortsatta brott eller flykt av den misstänkte. Men - det viktigaste skälet finns inte bland dessa, särskilda häktningsgrunder. Det finns inte ens i lagtexten. Skälet är bekännelse; att den misstänkte genom cellvistelsen skall mjukgöras – förmås att ge upp sitt motstånd, erkänna brottet – ofta med förespeglingar om att celldörren då kommer att öppnas.

Häktning – en mänsklig skyldighet

Årligen begär cirka 1 700 personer ersättning genom Justitiekanslern, JK, för att de varit oriktigt frihetsberövade. Av dem får 90 procent skadestånd. Av landets 11 000 häktade får alltså cirka 1 500 personer, cirka 13 procent, ersättning av staten. Mörkertalet kan vara stort för ytterst är det bara den som suttit häktad som vet om han är skyldig eller oskyldig. 2011 betalade JK ut drygt 40 miljoner kronor i skadestånd för dessa frihetsberövade. (Häktade kostar skattebetalarna 3 000 kr per person/dygn.)

Kränkning tillfogad av staten ger enligt praxis skadestånd på cirka 1 000 kr per dygn i cell under första månaden för att sedan minska. Ett försumligt belopp i jämförelse med lidandet. Om staten inte är part ger domstolarna helt andra ersättningar vid kränkning. Två lesbiska kvinnor, som blev utkörda från restaurangen för att de kysst varandra, fick kränkningsersättning på 15 000 kr vardera av krögaren, enligt dom i HD. En arab som avvisades i krogkön fick cirka 50 000 kr i skadestånd efter dom. Varför en felaktigt häktad här skall vara mindre värd än en lesbisk kyss på krogen eller en kränkt arab i en krogkö är obegripligt? Ersättningarna till de oskyldigt häktade måste bli väsentligt högre.

Mänskliga rättigheterna är aldrig givna

Häktning är primitivt och bör förbehållas de grövsta brotten efter verklig prövning av domstol. Samhällets behov kan i övrigt bättre tryggas med modern elektronik, datorer och spärrad telefoni. Mera fotbojor i hemmen, gärna i kombination med besöksförbud, viten och borgensåtaganden som säkerhetsåtgärder mot övertramp.

De mänskliga rättigheterna är aldrig givna. De måste ständigt krattas, ansas, vårdas och vattnas. Häktning utan egentlig domstolsprövning, häktning för bekännelse och långa cellvistelse markerar att Sverige som rättsstat behöver en ny biotop.

Svante Thorsell

advokat