Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Debatten om ensamkommande får inte fortsätta handla om egna barn och andras ungar utan om att skapa en framtid för samtliga barn, skriver Matilda Brinck-Larsen.

Hög tid nyansera bilden av ensamkommande

Debatt Det sägs i dag många fördomsfulla saker av vuxna om de barn som kommer hit till vårt land. Den här sidan av diskussionen hotar barn, unga och vår samtids framtid, skriver Matilda Brinck-Larsen, uppstartschef asylboenden Göteborgs stad.

På boende för barn som kommer ensamma bor det vanliga, ovanliga ungar. De är vanliga för att de precis som alla ungar behöver trygghet för att fungera och för att de vill vara en del av ett större sammanhang. De är ovanliga för att de tvingats lära sig allt om motsatsen till trygghet och för att dessa sammanhang inte naturligt finns runt omkring dem.

Det här innebär att omgivningen måste vara beredd på att ta emot och erbjuda dem känslan av samhörighet som de behöver för att skapa sig ett liv.

Splittrat motstånd

Här i Sverige finns det ett splittrat motstånd. Jag har sedan jag började arbeta med mottagandet av barn som kommer ensamma till Göteborg tagit emot otaliga telefonsamtal, pratat med människor på torget, i affären och utanför boenden där vi startar upp. Många har en stark föreställning om att ungarna som kommit och ska komma skiljer sig från andra ungar.

Till viss del stämmer det. Dessa barn har vuxit upp med förtryck, krig och flykt, vilket har gjort att de till slut landat här i Sverige. Här i Göteborg. Utan sina föräldrar. Det är vad som skiljer dessa ungar från andra, men det gör dem inte till vare sig laglösa brottslingar eller traumatiserade offer med ändlösa behov. Däremot behöver de, precis som alla ungar som saknar ansvarstagande engagerade föräldrar, ställföreträdande vuxna. Människor som träder in och ger dem den struktur de behöver för att inte hamna i ett livslångt utanförskap.

Med barn och ungdomar uppstår alltid situationer. Vissa kan de själva ta ansvar för och i andra måste vuxenvärlden kliva in och ta ansvar. Alla ungar mår bäst av att det finns tydliga gränser och att det finns kloka vuxna som sätter de gränserna. Det ställer några grundläggande krav på alla vuxna som finns runt barn. Och på dem som driver verksamheterna.

Ohållbara situationer

Mycket av det som uppmärksammas nu, beskriver ohållbara situationer på boenden runt om i landet, om barn som förvaras, som inte har meningsfulla aktiviteter, som sitter i väntan på att få handläggare, godemän och behovet av boenden som mer matchar de här barnens behov.

Häromdagen dog en ung kvinna under sitt arbetspass, på en arbetsplats där hon arbetade ensam, med ungdomar som inte haft de livsvillkor vi bör eftersträva för varje enskilt barn att växa upp i, och det som inte får hända, hände.

Det blev snabbt en sanning hos många att detta är vad man kan förvänta sig av barn som flytt. Det sägs nu många fördomsfulla saker av vuxna om de barn som kommer hit till vårt land. Som att bevis inte behövs, eftersom det är allmänt känt att barn på boenden för ensamkommande hotar vår annars så trygga tillvaro. Det sägs också värre saker som bara kan beskrivas som rasistiska.

Den här sidan av diskussionen hotar barn, unga och vår samtids framtid. Och kan i värsta fall försämra villkoren för de barn vi tar emot och behöver fortsätta att ta emot. Och den gemensamma tryggheten.

Ansvarsfullt arbete

Att jobba med barn vars livssituationer inte påminner om normen, är ansvarsfullt. Det kräver kunskap och kompetens, tydliga strukturer, rutiner och ledarskap. Det kräver förutsägbarhet och goda förutsättningar att kunna skapa relationer. Det kräver självkännedom av dem som är verksamma runt barnen och vilja och förmåga att hantera särskilda omständigheter hos barn. Det krävs också tillräckligt med vuxna runt de här barnen.

Att barn och ungdomar testar och laborerar med sina värderingar är inget konstigt. Att de inte vet vad de skall göra, hantera och agera i särskilda och specifika situationer för att undvika att utsätta både sig själva och andra för risker är heller inte särskilt märkligt. Att de ibland hamnar i problem är inte heller någon katastrof. Hur vi som vuxna väljer att förebygga eller inte förebygga och hantera de problem som uppstår kan däremot få långt värre konsekvenser.

Ungarna på våra boenden är helt vanliga. De blir påverkade av det som händer omkring dem och av det som hänt i deras liv. De är ovanliga för att de flesta trots svåra erfarenheter aldrig ger upp. I stället kämpar de, mer än de flesta andra ungar, för att bli rättvist behandlade och för att förstå sitt sammanhang. Men de behöver också hjälp med att hitta strategier att lära sig att leva med de förluster, uppbrott och erfarenheter de gjort. Och vi som jobbar behöver ge dem verktygen att kunna göra det.

På våra boenden behöver vi ha både kunskap och erfarenhet att kunna hjälpa ungarna att hantera svåra situationer varje dag. Saker som vi inte kan påverka som asylprocessen, situationen i deras hemländer, ovissheten om hur föräldrar och syskon mår, om de lever. Och vanmakten i att inte kunna meddela dem där hemma att man själv har det bra nu och överlevt. Vi behöver hjälpa dem att lösa konflikter som uppstår, hantera sina egna behov av omedelbar tillfredställelse och kontroll.

Ibland räcker det vi erbjuder inte till. Då måste vi kunna konsultera ungdomsmottagningar, vårdcentraler, flyktingmottagningen och BUP.

Alla vuxnas uppgift

Det är vuxnas angelägenhet att skapa trygghet i och på boenden, men också i samhället i stort. När en onyanserad och orättvis bild av ensamkommande sprids bidrar det till otrygghet. Det vi behöver göra då är att ta kontroll över det som hotar känslan av trygghet. Det gör vi bäst om vi öppnar upp våra egna sammanhang, lär känna de här barnen som nu skall etablera sig i vårt land. Först då kan vi sluta klyftan mellan ”vi och dom”.

De här ungarna behöver få tillgång till annat än vad som ryms i ett boende. Här i vår stad, i vårt land, på vår ort finns redan massor av ungar. På torgen, på fritidsgårdarna och i föreningarna finns gemensamma barn som var och en utgör en möjlig vän för barnen som kommer ensamma till Sverige.

Det får inte fortsätta handla om egna barn och andras ungar utan om att skapa en framtid för samtliga barn och om att ge nästa generation chansen att enas och bygga något tillsammans. Låt oss ge våra barn den chansen.

Matilda Brinck-Larsen

uppstartschef asylboende, Enheten för ensamkommande barn- och ungdomar, Göteborgs stad

Bild - 2
Mest läst