Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Håkon delade båt med Breivik

Världen 22-årige Håkon Sandbakken var med på samma båt som Anders Behring Breivik - och skämtade om att han nog inte var polis.

Det skriver han  i ett långt, öppenhjärtigt inlägg på lokaltidningen Budstikkas webbplats. Han beskriver hur han åkte till Utöya i fredags, trots att han egentligen inte kände för det, och vad som hände där.

Han var med på samma båt som gärningsmannen och skriver, medveten om att det kan uppfattas som något han kom på i efterhand:

"Men jag kommer ihåg att jag reagerade på att mannen kom i civilbil, och jag är 100 procent säker på att jag sa på skämt till en av människorna från Norsk Folkehjälp att vi borde kolla hans legitimation och skojade om att mannen egentligen inte var polis."

På båten tittar han lite närmare på mannen, som pratar med en kvinna om vad som skett i Oslo.

"När det gäller utrustningen har jag sällan blivit mer imponerad. Han hade på sig en våt- eller torrdräkt, med polismärket påklistrat på sidan av armen. Han hade ett skarpladdat handvapen och ett större gevär. ID-kortet hängde i en tråd runt halsen, medan annan utrustning som han behövde för 'rutinmässig kontroll' låg i en stålfärgad vagn eller koffert."

Väl på ön träffar Håkon Sandbakken flera av sina vänner och går sakta mot kiosken. Alla är skakade av det som hänt i Oslo. Plötsligt hörs höga smällar från vattnet. De flesta reagerar inte nämnvärt, inte förrän de hör ljudet av stövlar mot grus och folk som skriker.

Paniken sprider sig men Sandbakken tar den först inte på allvar. Det är masshysteri till följd av det som hänt i Oslo, tänker han.

När de flesta först beordras att rusa "IN! IN!" och sedan "UT! UT!", väljer han att låsa in sig på en av toaletterna tillsammans med flera andra.

Men skotten kommer närmare och allvaret i situationen är plötsligt uppenbart. Det skjuts i närheten och utanför hör han någon som stönar. Efter en stund slutar den tunga andningen.

Håkan Sandbakken fortsätter sin berättelse på Budstikkas webbsida. Inne på toaletten, två-tre kvadratmeter stor, trycker ungdomarna i över tre timmar. Det blir väldigt varmt. De är noga med att vara så tysta som möjligt.

"Alla ljud blev förstärkta, och jag tog av mig klockan och lade den i fickan eftersom jag tyckte att den tickade så högt", skriver han.

En kvinna från Uganda visar sig vara ett par månader gravid. De andra försöker lugna henne och Sandbakken är rädd att skräcken ska leda till missfall.

I den stora salen utanför ringer mobiltelefoner hela tiden, "antingen för att folk hade glömt dem, laddat dem eller lagt ner dem eller för att de tillhörde dem som inte längre var i stånd att prata".

Tiden gick, skriver han. "Vi var inspärrade på en toalett, men ingen av oss tordes gå på toaletten. De som behövde, gjorde det i byxorna. Inga dömande blickar, no questions asked, bara dödsångest och galghumor".

När poliserna väl kom till byggnaden, gick de från rum till rum och säkrade dem. Toaletten låg långt in. När Håkon Sandbakken väl vågade sig ut på polisens begäran var den första han såg en blond kille.

"Han låg på golvet och var skjuten inte mindre än ett par meter ifrån oss. Vi förstod nu varför hans stönande inte längre kunde höras."

Ett 40-tal människor samlas ihop, de får information och får berätta vad de sett och varit med om. Sen vill polisen ha hjälp att bära ut sårade. Två frivilliga anmäler sig och uppmanas att inte se sig så mycket omkring.

Sandbakken hjälper till men kan inte låta bli att titta. "Jag kunde i ögonvrån med säkerhet se minst tre döda. På golvet låg det många fler. . . Blodet låg i tjocka pölar runt omkring. Blodbad. Vi bar ut den skadade. . . Jag anmälde mig inte frivilligt fler gånger."

Berättelserna avlöser varandra. En person sade att han var skjuten i ögat, en annan i huvudet men att kulan inte gått igenom. "Antagligen för att kulan redan gått igenom en annan först", skriver Sandbakken.

"På vägen ner till färjan såg vi en man ligga på ryggen på marken. Skjuten och död."

På färjan mot fastlandet var de flesta apatiska eller i chock, bara ett fåtal grät. "Vi kunde se land innan vi kom fram. 'Å herre gud!' skrek någon. Hela stranden var täckt av vita lakan."

Mest läst